explicit

Oavsett vad jag gör känner jag på något sätt att det inte riktigt duger. Det är inte det att jag känner att jag inte har något att komma med, men att jag kan bättre och att jag inte får fram det jag vill. Jag säger en sak, men kommer alltid på något bättre jag "hade kunnat säga" efteråt.
   Jag vet, det är lätt att vara efterklok, men det är mer än så. Det har gått så långt att jag tvivlar på allt jag säger och gör numera. "Var det där okej? Vad hade jag kunnat göra istället? Hade de tyckt bättre om mig om jag sagt så?" Okej, det är kanske inte hela tiden. Men ofta. I vissa sällskap.
   Och ibland känner jag mig precis tvärtom. Då kan jag tycka att det har gått så långt att jag inte bryr mig längre. Ibland "vågar" jag säga det jag tänker på direkt, oavsett vad det kommer få för efterverkningar...och då (kanske överanalyserar jag mig själv) känns det som att folk inte riktigt känner igen den "vanliga" Karin och blir förvånade (och besvikna?) över vad jag tar mig till och hur öppet bitter och pessimistisk jag är. Och det är nog anledningen till att jag inte är sån jämt. Jag märker att folk helt enkelt inte gillar mig lika mycket. Även om det är marginelt, jag menar det är ingen som sagt upp bekantskapen med mig ännu (därför att jag hunnit reparera skadorna innan), så upplever jag fortfarande det lite obehagligt att visa mitt rätta jag. Och jag vet, det går inte att bli omtyckt och älskad av alla. Och det är inte det jag försöker bli heller. Men det är väl inte fel att ha ambitionen att vilja att andra tycker att man är en bra person? Och det vet jag också. Jag vet att jag har egenskaperna för att vara en bra person. Kanske har tanken på att jag måste bli påmind om det once in a while gått i överstyr bara...

Jag har så mycket tankar i huvudet att jag har svårt att sova...men om jag har tur slipper jag drömma om dem också! Å ena sidan känner jag att min stora inre kamp just nu handlar om att jag måste våga sätta ord på mina tankar, å andra sidan beror flera av mina funderingar kring hela den här "grejen" på att andra snackat kanske lite för mycket...Eller ja, de har "upplyst" andra om Sanningen. För den vill man ju få fram...


Fast jag är helt övertygad om att jag mått mycket bättre (och kunnat ångra mig mindre) om jag varit lyckligt ovetande...

Fan, jag ångrar ingenting alls egentligen. Det kan jag inte säga. Det är hjärnan och mitt "överjag" som överröstar min vilja med att tala om för mig vad jag BORDE känna.

Men det gör ju ingen skillnad om jag inte talar om det.

Tricky business...have i written too much?

(OBS! explicit content!)

Krampen. Känslan av obehag i hela kroppen. Man vill bara att det ska avta så att man kan andas igen.

Det är en smärta som bara finns där. Den är bara att acceptera. Det ska vara så. For nothing. You know, the period I can take, för den fyller ju en funktion - annars skulle man ju spricka, och det skulle nog vara ganska mycket värre...Men att det ska göra så ont att man har svårt att fungera normalt?

Om killar fick känna på mensvärk en gång i månaden skulle de nog vara betydligt mer ödmjuka. Om de fick känna sig sådär hjälplösa mot en smärta de inte kan rå för eller göra mycket åt, så skulle de veta mer om hur det är att bli drabbad. För det är så jag känner mig ibland. Jag har inte gjort nåt för att förtjäna att ha ont en vecka i sträck. Jag har det bara för att. "Det visar att man är kvinna. Att man nån gång i framtiden kan få barn." Men halleluja! Jag kan ta min smärta då istället. Under en koncentrerad period på, vad ska vi säga, ett år? It´s a deal?

Thank God for Ipren i alla fall...Och stolar. Och kalla händer.

Yes, I know...självömkan suger rätt hårt...inte speciellt kul att läsa kanske...men I´m good at it! Man känner sig lite vulnerable ibland...