explicit

Oavsett vad jag gör känner jag på något sätt att det inte riktigt duger. Det är inte det att jag känner att jag inte har något att komma med, men att jag kan bättre och att jag inte får fram det jag vill. Jag säger en sak, men kommer alltid på något bättre jag "hade kunnat säga" efteråt.
   Jag vet, det är lätt att vara efterklok, men det är mer än så. Det har gått så långt att jag tvivlar på allt jag säger och gör numera. "Var det där okej? Vad hade jag kunnat göra istället? Hade de tyckt bättre om mig om jag sagt så?" Okej, det är kanske inte hela tiden. Men ofta. I vissa sällskap.
   Och ibland känner jag mig precis tvärtom. Då kan jag tycka att det har gått så långt att jag inte bryr mig längre. Ibland "vågar" jag säga det jag tänker på direkt, oavsett vad det kommer få för efterverkningar...och då (kanske överanalyserar jag mig själv) känns det som att folk inte riktigt känner igen den "vanliga" Karin och blir förvånade (och besvikna?) över vad jag tar mig till och hur öppet bitter och pessimistisk jag är. Och det är nog anledningen till att jag inte är sån jämt. Jag märker att folk helt enkelt inte gillar mig lika mycket. Även om det är marginelt, jag menar det är ingen som sagt upp bekantskapen med mig ännu (därför att jag hunnit reparera skadorna innan), så upplever jag fortfarande det lite obehagligt att visa mitt rätta jag. Och jag vet, det går inte att bli omtyckt och älskad av alla. Och det är inte det jag försöker bli heller. Men det är väl inte fel att ha ambitionen att vilja att andra tycker att man är en bra person? Och det vet jag också. Jag vet att jag har egenskaperna för att vara en bra person. Kanske har tanken på att jag måste bli påmind om det once in a while gått i överstyr bara...