Ska vi gå hem till dig...?
Det har hänt till slut. Det jag trodde var omöjligt. Helt plötsligt har jag verkliga kärleksbekymmer...
Eller kärlek och kärlek egentligen...vem har sagt nåt om kärlek? Jag hatar ordet, men får väl använda det för att beskriva vad jag egentligen håller på med..jag strular (runt?) till det helt och hållet för mig själv just nu helt enkelt. Och jag har absolut inte en j*vla aning om vad jag sysslar med. Jag är drabbad helt enkelt. Av förvirring. Av ja, vad vet jag...
Vad vill jag? Vad vill han? (Är det så enkelt att jag är för angelägen om att hitta NÅGON och han "bara vill knulla lite..." som Fredrik Lindström uttrycker det i "Vad gör alla superokända människor hela dagarna?") Ska jag bara sitta och vänta på att han ringer? Fan, det kan jag inte göra, för något (min kvinnliga intuition?) säger mig att han inte kommer jaga mig precis..men är det för att han själv tänker samma sak? Att jag kanske inte är JÄTTEintresserad av honom? Att jag är för bra för honom? Eller är det för att han helt enkelt inte tycker att det är värt de där tre fyra dejterna med gullegull och vackra ord innan han får komma till? Det finns ju fler fiskar i sjön...
Med min tur kommer det rinna mig ur händerna...och jag vet att jag alltid ångrar det jag aldrig gjorde efteråt...när det är för sent...
Ska man chansa? Eller sätter man för mycket på spel? (Kan inte nån visa mig statistik på att det faktiskt är större chans att det lyckas än tvärtom?)
Eller skitsamma. Jag har blivit rätt bra på att tackla besvikelser genom åren. Det är kanske lika bra att stanna här innan det blir för allvarligt. Kan lägga det i högen av all skit jag samlat på mig som i slutändan kommer leda till att jag fullständigt spricker och blir galen i samband med min 40-årskris. Men det är ju bättre att vänta med att rasera mitt liv tills jag är 40 än att göra det nu i veckan. Right?
(Om du tänker dig lite piano och lättare komp av bas i bakgrunden så är den här låten faktiskt riktigt vacker...)
Eller kärlek och kärlek egentligen...vem har sagt nåt om kärlek? Jag hatar ordet, men får väl använda det för att beskriva vad jag egentligen håller på med..jag strular (runt?) till det helt och hållet för mig själv just nu helt enkelt. Och jag har absolut inte en j*vla aning om vad jag sysslar med. Jag är drabbad helt enkelt. Av förvirring. Av ja, vad vet jag...
Vad vill jag? Vad vill han? (Är det så enkelt att jag är för angelägen om att hitta NÅGON och han "bara vill knulla lite..." som Fredrik Lindström uttrycker det i "Vad gör alla superokända människor hela dagarna?") Ska jag bara sitta och vänta på att han ringer? Fan, det kan jag inte göra, för något (min kvinnliga intuition?) säger mig att han inte kommer jaga mig precis..men är det för att han själv tänker samma sak? Att jag kanske inte är JÄTTEintresserad av honom? Att jag är för bra för honom? Eller är det för att han helt enkelt inte tycker att det är värt de där tre fyra dejterna med gullegull och vackra ord innan han får komma till? Det finns ju fler fiskar i sjön...
Med min tur kommer det rinna mig ur händerna...och jag vet att jag alltid ångrar det jag aldrig gjorde efteråt...när det är för sent...
Ska man chansa? Eller sätter man för mycket på spel? (Kan inte nån visa mig statistik på att det faktiskt är större chans att det lyckas än tvärtom?)
Eller skitsamma. Jag har blivit rätt bra på att tackla besvikelser genom åren. Det är kanske lika bra att stanna här innan det blir för allvarligt. Kan lägga det i högen av all skit jag samlat på mig som i slutändan kommer leda till att jag fullständigt spricker och blir galen i samband med min 40-årskris. Men det är ju bättre att vänta med att rasera mitt liv tills jag är 40 än att göra det nu i veckan. Right?
(Om du tänker dig lite piano och lättare komp av bas i bakgrunden så är den här låten faktiskt riktigt vacker...)
Ska vi gå hem till dig eller hem till mig
eller var och en hem till sitt?
Ska vi göra som dom andra och ägna oss åt varandra
eller ska var och en sköta sitt?
Betyder glansen i ditt öga att du trånar och längtar,
eller är det ett rop efter ömhet?
Kanske är den helt enkelt en hinna av rädsla
av ensamhet och av trötthet
Ska vi gå hem till dig eller hem till mig
eller var och en hem till sitt?
Vill du att vi går gemensamt
eller vill du gå ensam?
Tala om vilka planer du smitt
Kan vi inte försöka att strunta i dom andra?
Måste allting vara så förfärligt besvärligt?
Om du tar det som det kommer
kanske vi hittar varandra utan onödiga löften om kärlek
Ska vi gå hem till dig eller hem till mig
eller var och en hem till sitt?
Ska vi göra som dom andra och ägna oss åt varandra
eller ska var och en sköta sitt?
Du tycker om mig nu, men tycker du om mig sen?
När morgonens obarmhärtiga ljus avslöjar alla detaljer
Jag tycker om dig nu, men tycker jag om dig sen?
När natten har gått, nyfikenheten är stillad
och man letar efter nånting att säga
Ska vi gå hem till dig eller hem till mig
eller var och en hem till sitt?
Ska vi gå hem till dig eller hem till mig
eller var och en hem till sitt?
Ska vi göra som dom andra och ägna oss åt varandra
eller ska var och en sköta sitt?
- Magnus Uggla
För det handlar ju om mig och en person till, eller hur? Spelar det någon roll att de runt omkring mig "inte tycker att han är god nog" för mig? Jag är för mycket av en realist för att tro att någon så perfekt som "den rätta" ska finnas. Så det är bullshit i mina öron när man säger att det bara ska kännas så f***ing fabolous från första stund. Det ska inte finnas något tvivel kvar. Du ska inte kunna tänka, du ska inte kunna undgå - du ska bara känna! Kanske är jag så skeptisk till den tanken bara för att själv inte uppelvt den. Men jag har ännu inte heller mött någon i mitt liv som beskrivit det första mötet med sin livskamrat på det sättet. Det är inte perfekt. Det är inte alltid underbart och fantastiskt. Det är i problemen, de små dusterna, som man finner styrkan och kärleken. Men som sagt, jag har inte kommit dit än. Den som lever får se som man säger...
Jag tror jag avslutar där. Det börjar värka lite för mycket. Där. Snett ovanför vänstra lungan. Kanske lite solsken hjälper.
Puss och kram
eller var och en hem till sitt?
Ska vi göra som dom andra och ägna oss åt varandra
eller ska var och en sköta sitt?
Betyder glansen i ditt öga att du trånar och längtar,
eller är det ett rop efter ömhet?
Kanske är den helt enkelt en hinna av rädsla
av ensamhet och av trötthet
Ska vi gå hem till dig eller hem till mig
eller var och en hem till sitt?
Vill du att vi går gemensamt
eller vill du gå ensam?
Tala om vilka planer du smitt
Kan vi inte försöka att strunta i dom andra?
Måste allting vara så förfärligt besvärligt?
Om du tar det som det kommer
kanske vi hittar varandra utan onödiga löften om kärlek
Ska vi gå hem till dig eller hem till mig
eller var och en hem till sitt?
Ska vi göra som dom andra och ägna oss åt varandra
eller ska var och en sköta sitt?
Du tycker om mig nu, men tycker du om mig sen?
När morgonens obarmhärtiga ljus avslöjar alla detaljer
Jag tycker om dig nu, men tycker jag om dig sen?
När natten har gått, nyfikenheten är stillad
och man letar efter nånting att säga
Ska vi gå hem till dig eller hem till mig
eller var och en hem till sitt?
Ska vi gå hem till dig eller hem till mig
eller var och en hem till sitt?
Ska vi göra som dom andra och ägna oss åt varandra
eller ska var och en sköta sitt?
- Magnus Uggla
För det handlar ju om mig och en person till, eller hur? Spelar det någon roll att de runt omkring mig "inte tycker att han är god nog" för mig? Jag är för mycket av en realist för att tro att någon så perfekt som "den rätta" ska finnas. Så det är bullshit i mina öron när man säger att det bara ska kännas så f***ing fabolous från första stund. Det ska inte finnas något tvivel kvar. Du ska inte kunna tänka, du ska inte kunna undgå - du ska bara känna! Kanske är jag så skeptisk till den tanken bara för att själv inte uppelvt den. Men jag har ännu inte heller mött någon i mitt liv som beskrivit det första mötet med sin livskamrat på det sättet. Det är inte perfekt. Det är inte alltid underbart och fantastiskt. Det är i problemen, de små dusterna, som man finner styrkan och kärleken. Men som sagt, jag har inte kommit dit än. Den som lever får se som man säger...
Jag tror jag avslutar där. Det börjar värka lite för mycket. Där. Snett ovanför vänstra lungan. Kanske lite solsken hjälper.
Puss och kram
Kommentarer
Trackback