explicit

Jag tänkte ta upp ett ämne som jag kanske inte riktigt behärskar, kanske inte alls, men jag känner mig modig idag.

Det här med att ragga upp varandra, på jakt efter sex eller kärlek eller bara lite konversation, är intressant på många sätt och vis. Det finns inga skrivna regler för vad man får säga och göra, eller hur det ska gå till. Fast så är det å andra sidan med livet i största allmänhet. Det finns inte bara en väg att ta för att komma dit man vill. Och vissa saker funkar helt enkelt inte på alla. 

Igår stapplade i alla fall en ganska lång, ganska gammal, ganska brunhårig kille fram till på KGB och gav mig en komplimang om mitt yttre. En fin gest, en bra början. Men jag hade naturligtvis redan bestämt mig för att det inte var något att spinna vidare på. At all.
Han var rätt trevlig, pratade på om att jag verkligen var vacker, och frågade vad jag skulle göra resten av mitt liv. Ett förslag var lämpligt nog att jag skulle hänga med honom. 'Du tycker det?' sa jag. 'Självklart', sa han. 'Jag tycker ju att du är vacker'. Därav följde ett resonemang kring hur pass ytliga människor är och hur pass ovillig man ofta är att erkänna det. Vi kom överens om att vi båda nog var rätt normalt begåvade vad gäller ögats förmåga att upptäcka sprickor i andras yttersta skikt. Av det uppstod ett dilemma när han, mycket passande, gjorde mig uppmärksam på att jag faktiskt inte återgäldat hans ansats till smicker och gett honom en komplimang. Hans skjorta var det ju faktiskt inget fel på, försökte jag. Tystnad. Skeptisk blick. 'Du är i alla fall snyggast här ikväll.' 'Och yngst', påpekade jag.
Även om jag nu efter en sisådär fem minuters samspråk med en något retsam ton inte kände mig direkt illa till mods så började jag ändock flacka med blicken för att få lite kontakt med de vänner jag faktiskt tänkt mig spendera kvällen med. Men gensvaret var dåligt. Herr Medelålders fortsatte:
'Så, vad tror du om att du och jag ses igen?' 'Sånt kan man aldrig säkert veta', kontrade jag. 'Men om jag får ditt nummer så är chansen större. Om du inte vill komma med mig nu direkt. Vi skulle ju kunna ha sex eller så.' Vänligt, inställsamt leende. Desperationen lysande i ögonen. Men både jag och han visste att det redan var kört. "Han försöker bara komma ur det här med stil", tänkte jag.
Jag gav ett vänligt förslag att jag ju kunde ta hans nummer så fick vi se. Jag är alldeles för snäll av naturen. En annan hade brusat upp alldeles.
Återigen en mycket skeptisk blick. 'För mig spelar det inte någon roll. Jag har jättebra självförtroende.' Så nämnde han visst också att eftersom jag inte gav med mig så var det inte mycket mer här att satsa på. Och sover gör man ju bäst ensam.

Såg honom för övrigt flera gånger den kvällen. Han och hans kanske något sårade stolthet hängde vid pissoaren. Inte jättestor chans att få nåt annat än bottennapp där inte.

Hmm? Mår man dåligt bara för att man har ring i näsan och svart kajal runt ögonen? Snacka fördomar..

Jag borde inte nöja mig med mindre. Att jag misslyckas en gång borde inte innebära att jag inte kan klara det nästa gång. Och nästa igen. Andra låter sig ju inte påverkas. (Eller så är det jag som inte ser det.) Det är oftast jag själv som placerar mig under de andra. Varför har jag inte riktigt listat ut än. Varför detta självdestruktiva beteende? Varför detta taskiga självförtroende? Det är ju inte synd om mig om man jämför med många andra. Jag har hamnat i den onda cirkeln av självömkan blandat med tanken om att jag inte borde få känna som jag gör för att det finns de som har det värre. Vem fan var det som uppfann hjulet? :O

"Everytime we touch..."
Yeah, well it hurts too much