explicit

Vad vore man utan sina minnen? Och vad vore man om man inte glömde bort vissa saker? (Ett nervvrak antagligen...) Eller många saker egentligen...alla de där värdsliga tingen som efter en tid inte är speciellt viktiga även om de just vid ett ögonblick känns essentiella.

Nu har jag bråttom. Nu är det upp till mig att se till att livet blir av. Sök jobb. Plugga vidare. Res. Njut. Lev!

Eller är det dags att ta det lugnt? Andas lite. Andas in den där luften med jordgubbssmak (=Lycka!). Tiden gär så fort men samtidigt så sakta. Jag har bråttom men har all tid i världen på mig.

"Youth is wasted on the young"   -Nirvana

Och visst ligger det något i det. Om de äldre, de gamla, fick chansen att leva på nytt i alerta, friska kroppar så skulle väl de komma ett steg närmre LYCKAN? Men det är ju tyvärr ett obevekligt faktum att vi människor aldrig blir riktigt nöjda med vad vi har. Vi blir aldrig fullkomligt lyckliga. Viljan att leva hindrar oss från att uppskatta det vi uppnått.

Utan framåtsträvan, å andra sidan, skulle vi vara kvar på stenåldern. Kanske skulle vi inte ens existera om vi var NÖJDA från början.

Eller kanske är det så som Gandhi en gång sa (påstås det): "Det finns nog i den här världen för att uppfylla våra behov, men inte nog för att motsvara allas BEGÄR."

Allt sker så plötsligt. Man går och väntar och hoppas och spelar upp alla mäjliga scenarion i huvudet och ändå känner man sig totalt oförberedd när det väl sker.

Det blir aldrig som man tänkt sig, helt enkelt.

Dagens reflection avslutas med en fråga: Mår man bättre av att ha en massa storslagna drömmar som man i sitt medvetna vet inte kommer gå i uppfyllelse, eller ska man helt enkelt avvakta lite, go with the flow, och försäkra sig att man inte blir besviken?

puss och kram och nyp i stjärten!