explicit

Det behövs någon som är kapabel att ge en det man behöver, och inte bara vad man ber om. För vad vinner man om man inte begär så mycket, eller ingenting alls? Man lär ju förlora helt säkert om man låter saker och ting bero. Men det är frestande att låta blicken säga mer än tusen fumliga ord och sen bara hoppas att man inte förlorar honom på vägen.

"Vad jag känner? Känner som i 'tycker om' och 'träffas bara du och jag'? Eller vill du bara höra att jag 'har roligt ihop med dig' för att inte ge intrycket av att jag hoppas på att du ska säga att du älskar mig i nästa mening? Hur skulle det funka om jag säger att jag inte har en jävla aning och är totalt förvirrad, men hoppas att vi åtminstone kan vara vänner för jag blir alltid så glad när jag ser dig och varm när du rör vid mig och kan inte sluta le när du ler mot mig och hoppas att ingen runt omkring ska förstå, för de skulle inte förstå vad vi har ihop, men vänta det här måste betyda att jag vill något mer fast jag vet inte vad, vad säger du? Snälla, säg att du känner likadant!"

Kommunikation och förståelse för den andre individen. Det har visat sig svårare än jag trott. Det är inte den andres känslor som är svåra att förstå, utan sina egna. Orden vill inte riktigt finna sig tillrätta i munnen. De missförstås så lätt om de kommer i fel ordning eller om några uteblir. Är det så konstigt att man fegar ur ibland? Eller att man förhastar sig när det plötsligt är någon som bryr sig? Fan, det måste vara bättre att säga något än ingenting alls.

Han som du vaknar bredvid, hur länge har han tänkt att stanna kvar? Håller han sig på sin kant eller om dig? Och varför skulle han stanna om du inte ber honom?

Jag har fullt av meningslösa och viktiga saker att dela med mig av, men finner inte den riktiga inspirationen. Så ursäkta min ytlighet, djupet kommer kanske tillbaka...

Någon sa idag att det är mellan midnatt och tidigt på morgonen som flest människor föds och dör på dygnet. Men det är också runt där på småtimmarna som jag på bussen hem efter mina nattliga eskapader jag tagit fram mobilen och filosoferat lite smått. Att inte säga att jag möjligen varit lite lullig är att ljuga, och att jag varit trött en underdrift. Men kanske finns det något insiktsfullt stoff i mina  iakktagelser. Allt ligger i betraktarens öga...

Kallt ute, förmodligen februari
'På gränsen, Så in i skogen. Jag vet inte om jag mår fantastiskt bra eller fruktansvärt dåligt. Har ni befunnit er där någon gång? In the country of bitter sweet...Det fysiska är luddigt och sjukt lockande - tänk om den där oerhört fräscha killen (som egentligen retuscherats ten times av reptilhjärnan) bara kunde pallra sig hit så skulle jag kyssa läpparna av honom!'

Besviken någon?
'Man vet inte hur bra man har det innan man är mitt ibland det man jobbar så hårt för att vara utan. Sen finns det ju för- och nackdelar med allt. Man ska komma ihåg att man aldrig nånsin är allseende - man kan vara jävligt medveten och man kan också välja att inte bry sig. Eller åtminstone vara väldigt nära likgiltigheten. Man är trots allt inte mer än mänsklig. Det är konstigt vad en så simpel, på ytan till synes helt obetydlig sak, kan öppna ögonen. Från och med nu ska jag vara tacksam. Jäkligt tacksam. För rätt saker då, vill säga. Hoppas jag kan särskilja dem.'

Helhet - ett helt, totalitet, fullständighet, odelbarhet, utan undantag.


När är något helt? Jag menar helt och hållet helt. Jag vet att livet är fullt av gråzoner, men this fine line of mine måste ju gå någonstans. Är totalitet verkligen något eftersträvansvärt eller bara ännu en dum illusion? Det heter 'ingeting är omöjligt', men är det värt att ge sig på något som är dömt att misslyckas?

En ännu svårare fråga: när är någon hel? När man känner att man uppnått sitt livs alla mål?

Jag tror att man helt enkelt får njuta av de ögonblick i livet när man has a lot going for you och försöka se på sig själv med ett yttre perspektiv. Man ska vara lagom djup, skäligt korkad och måttligt olydig. Så överlever man livet med livet och själen i behåll. Eller what say you?