explicit

Iskallt. Inte ens en blick. Inte ett enda leende. Spelet är slut. Game over. Jag var precis så ospännande som jag innerst inne hela tiden visste. Var det hoppet jag gick på? Det korkade, naiva hoppet som sägs vara det sista som lämnar en? Allt jag kan känna nu är "Fy fan, vad korkad du var!" Stupid. Helt jävla oanträffbart helt fel ute! Vad tänkte jag med? Tänkte jag över huvudtaget? Jag känner mig sviken. Jag är beviken på mig själv att jag svikit dem. I min oförmåga att, ja, ge bekräftelse. "Ja, det här är nåt jag verkligen vill!" Jag kan inte säga det. Jag vågar inte. Stenen i magen är där direkt. Det bara knyter sig. Så sitter jag där lika handlingsförlamad som sist. Helt fången i min egen kropp. Jag har tänkt att, kanske har jag en tendens att vara efterklok, men hur jävla dum är man inte om man redan då, när det händer, då du står där, då du bara behöver öppna munnen och säga de förlösande orden, om man då ger efter för rädslan, ångesten, ovissheten om vad som kan hända. Att jag inte vågar ta chansen och se vad som händer. Världens undergång kommer inte än på långa vägar. Jag vet ju det. Det finns så mycket värre saker i världen som sker varje dag att det lilla jag håller på med bara är en fjärt i universum. (SBD?)

Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte fram till vad som är fram- och baksida. Vad är det egentligen jag har? Det positiva? Och vad är negativt? Kan man säga att min familj, fotbollen, skolan - att de är enbart bra för mig? Påverkar alla hemskheter mig enbart negativt eller lär det mig faktiskt något jag har nytta av? Jag har svårt att uppskatta glädejeämnena när jag inte vet vilka de är. Allt känns bitter sweet för mig. Allt. Precis allt. Jag ser alltid det dåliga i sammanhanget. Kanske är jag pessismist, kanske är jag realist. Jag vägrar vara naiv inför världen, samhället, människorna omkring mig. Jag litar inte på någon om de inte förtjänar det förtroendet. Jag är i ständig försvarsposition. Taggarna utåt. Alltid redo för eventuella fanskap. Jag hindrar mig själv. Jag stoppar. Ingen annan. De ser på mig och ser en ung kvinna med potential, så mycket grejer att vara tacksam för. Hon har en Svenssonfamilj, hon har läshuvud, hon...vad? Kan nån tala om för mig vad jag har att vara glad över? Jag kan bara räkna upp saker som jag INTE har, saker som INTE hänt mig som är hemska och händer andra. Och det kan jag ju vara tacksam över. Men vad är det jag faktiskt HAR? I must be blind. Tänker säkert någon när den läser det här. Bortskämd. Stackars lilla blonda flicka, ständiga i-landsproblem. kanske känner någon igen sig oerhört. Det vill jag veta.

Over and out.

Maybe the consequences of your actions really are just a game.
Do you dare to believe that your life is just a chain reaction taking you day by day ?