explicit

Alla människor tycker nånting om allt. Man kan inte vara 'helt oberoende' eller 'neutral', hur gärna man än vill det. När det kommer till kritan, har man bara sig själv att jämföra med.  Sen bryr man sig mer eller mindre om saken, d.v.s. 'orkar inte ha en åsikt'. (What´s up with that förresten? Vad är det som har blivit så mycket jobbigare nu på 2000-talet? Alla säger att det inte orkar..."Orka bry sig liksom!")

Att läsa andras recensioner av något man själv har en åsikt om kan vara rätt underhållande, oavsett om man håller med den personen eller inte. Totalsågningarna är bäst. Det är nästan lite komiskt hur man kan se recensentens egna prestationsångest fullkomligt lysa igenom. "Jag tycker ju att det här är bra egentligen, men jag får ingen egen uppmärksamhet om man jag bara rosar hela tiden".

Är det något alla journalister har gemensamt? Taskig självkänsla som man bara måste projicera på andras prestationer? Det är nästan som att de inte kan låta bli att ta i lite extra, bara för att reaktionerna ska bli större. Men är inte hela meningen med journalistik att man ska "förmedla en sann bild av verkligheten till omvärlden"? Dilemmat ligger ju i att det inte bara finns en enda verklighet. Alla lever i sin egen. Vem orkar ta reda på om det finns något mer?