explicit

Ja, vad ska man kalla det? Jag tror inte jag vill definiera det. "Det var kul så länge det varade"? Kul är kanske inte rätt ord...det tog slut innan det började helt enkelt. How do you redefine something that never really had a name? För mig känns det så overkligt att att det var på riktigt på nåt sätt. För det har aldrig varit verkligt förut. Och efter "det här" så kan jag väl konstatera att jag har lite grund för min åsikt att "vissa fantasier bör förbli fantasier". Fast nån slags gräns bör man ju dra också. Om man inte gör nåt så händer det inget heller. Eller inget ändras i alla fall. Man får ställa fördelarna mot nackdelarna. Eller ja, göra en kvalificerad gissning. För man får aldrig med ALLT i beräkningarna. Det finns väldigt ofta väldigt många möjliga utgångar.

Många gånger har jag aldrig vågat. Och när jag gör det så blir det så här. Hur ska jag nånsin våga igen?

Spontanitet och impulsivitet är inget för mig. Trots allt. Jag känner mig inte bekväm med det. Man ska väl gå på magkänslan? Heter det inte så?

There has always been haeartache and pain, and when it´s over you´ll breathe again

Det är nog en riktigt iakktagelse att jag inte mår riktigt bra alltid. Eller just nu. Jag har mina stunder när jag känner riktigt mörk. Utan av någon egentlig klar anledning. Fast de stunderna brukar inte vara mer än ett par minuter. Om jag då råkar sitta vid datorn och känner för att ropa på hjälp...så kan det gå om inte haspen är på, som man kan säga...

Men så kan det ju vara för alla. Ingen kan vara glad jämt och hela tiden. Utan dalar skulle man inte ens ha några toppar. Fast om jag ska vara helt ärlig så har det känts som att de mörka stunderna har uppstått oftare på sistone. Men så har det hänt mer än vanligt det senaste halvåret också. Hjärnan hänger med men hjärtat är kvar nånstans därborta. Och även om det inte skulle krävas så mycket för att få hit det, så fasar jag lite över det. Det ligger en trygghet i att ha det som det var förr. Inte sant?

Det känns som att tiden går lite för fort ibland bara. I feel like I´m on a lonely highway heading for nothing. Jag vill vara allvetande. Jag vill ha kontroll. Men logiken talar emot mig. Jag kan inte se in i framtiden. Jag kan inte kontrollera något som inte finns. Och om jag tänker efter, så vill jag nog inte veta heller. Jag är rädd för vad som kommer finnas där.

Och det är ju en helt normal tanke. Kanske är jag helt normal. Fast vad är normalitet egentligen?

Wikipedia: "en organism eller mekanism som inte är avvikande, rörande någon, flera eller alla egenskaper."


Susning.nu: "Normal kommer från ordet norm och betyder ungefär "som majoriteten". Hur är en människa när den är normal? Som den stora massan? Man kan nog anse att normal bör definieras från fall till fall. Vad någon kan anse vara normal är kanske helt onormalt för andra. "Det är ni som är konstiga, det är jag som är normal." har blivit utropat av en nutidsmänniska. Så är det nog..."

Vilket filosofiskt svar. Jag skulle säga (om jag nu inte redan har gjort det?), att normalitet bara är en av många illusioner som vi skapat själv i våra hjärnor. För att göra saker och ting enklare. För att kategorisera det kaos vi lever i. För egentligen har inte en enda av oss någon egentlig koll. But that´s only human.

Hey,
If we can't find our way out of these problems,
then maybe we dont need this
Standing face to face -
like enemies at war we build defences
and secret hiding places

I might need you to hold me tonight
I might need you to say it's alright
I might need you to make the first stand
because tonight I'm finding it hard to be your man

Hey,
More than angry words I hate this silence,
it's getting so loud
Well, I wanna scream
but bitterness has silenced these emotions
it's getting hard to breathe
So tell me - isn't happiness
worth more than a gold diamond ring?
I'm willing to do anything
to calm the storm in my heart
I've never been the praying kind
but lately I've been down upon my knees
not looking for a miracle
just a reason to believe

I might need you to hold me tonight
I might need you to say it's alright
I might need you to make the first stand
because tonight I'm finding it hard to be your man

Do you remember not long ago?
when we used to live for the night time
cherish each moment
Now we don't live, we exist
we just run through our lives
so alone
that's why you've got to hold me

Hey,
If we can't find our way out of these problems,
then maybe we dont need this
Standing face to face -
like enemies at war we build defences
and secret hiding places

I might need you to hold me tonight
I might need you to say it's alright
I might need you to make the first stand
because tonight I'm finding it hard to be your man

Iskallt. Inte ens en blick. Inte ett enda leende. Spelet är slut. Game over. Jag var precis så ospännande som jag innerst inne hela tiden visste. Var det hoppet jag gick på? Det korkade, naiva hoppet som sägs vara det sista som lämnar en? Allt jag kan känna nu är "Fy fan, vad korkad du var!" Stupid. Helt jävla oanträffbart helt fel ute! Vad tänkte jag med? Tänkte jag över huvudtaget? Jag känner mig sviken. Jag är beviken på mig själv att jag svikit dem. I min oförmåga att, ja, ge bekräftelse. "Ja, det här är nåt jag verkligen vill!" Jag kan inte säga det. Jag vågar inte. Stenen i magen är där direkt. Det bara knyter sig. Så sitter jag där lika handlingsförlamad som sist. Helt fången i min egen kropp. Jag har tänkt att, kanske har jag en tendens att vara efterklok, men hur jävla dum är man inte om man redan då, när det händer, då du står där, då du bara behöver öppna munnen och säga de förlösande orden, om man då ger efter för rädslan, ångesten, ovissheten om vad som kan hända. Att jag inte vågar ta chansen och se vad som händer. Världens undergång kommer inte än på långa vägar. Jag vet ju det. Det finns så mycket värre saker i världen som sker varje dag att det lilla jag håller på med bara är en fjärt i universum. (SBD?)

Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte fram till vad som är fram- och baksida. Vad är det egentligen jag har? Det positiva? Och vad är negativt? Kan man säga att min familj, fotbollen, skolan - att de är enbart bra för mig? Påverkar alla hemskheter mig enbart negativt eller lär det mig faktiskt något jag har nytta av? Jag har svårt att uppskatta glädejeämnena när jag inte vet vilka de är. Allt känns bitter sweet för mig. Allt. Precis allt. Jag ser alltid det dåliga i sammanhanget. Kanske är jag pessismist, kanske är jag realist. Jag vägrar vara naiv inför världen, samhället, människorna omkring mig. Jag litar inte på någon om de inte förtjänar det förtroendet. Jag är i ständig försvarsposition. Taggarna utåt. Alltid redo för eventuella fanskap. Jag hindrar mig själv. Jag stoppar. Ingen annan. De ser på mig och ser en ung kvinna med potential, så mycket grejer att vara tacksam för. Hon har en Svenssonfamilj, hon har läshuvud, hon...vad? Kan nån tala om för mig vad jag har att vara glad över? Jag kan bara räkna upp saker som jag INTE har, saker som INTE hänt mig som är hemska och händer andra. Och det kan jag ju vara tacksam över. Men vad är det jag faktiskt HAR? I must be blind. Tänker säkert någon när den läser det här. Bortskämd. Stackars lilla blonda flicka, ständiga i-landsproblem. kanske känner någon igen sig oerhört. Det vill jag veta.

Over and out.

Maybe the consequences of your actions really are just a game.
Do you dare to believe that your life is just a chain reaction taking you day by day ?

Ge mig ett M!
M!
Ge mig ett A!
A!
Ge mig ett K!
K!
Ge mig ett T!
T!
Ge mig ett S!
S!
Ge mig ett K!
K!
Ge mig ett  I!
I!
Ge mig ett F!
F!
Ge mig ett T!
T!
Ge mig ett E!
E!

Vad blir det? Mycket bättre!


De har rätt när de säger att det här valet är historiskt på många sätt. För egen del tänker jag mest att det är första gången någonsin som jag följt en valvaka intresserat och utan att ha somnat eller stängt av!
Jag tycker inte att andra egentligen har att göra med vad jag röstar på, men än så länge kan jag säga att jag är stolt anhängare av denna allians som de så fint kallar den, och jag hoppas att jag kan säga det i framtiden också!

Jag litar på dig, Rebecca!

Regler är till för att följas. Utan riktlinjer går vi vilse i all vår naturliga girighet. Det är jag absolut säker på. Jag vill och hoppas att moralen hos människor inte ska försvinna. Jag hoppas att man innerst inne ska veta vad som i slutändan är det enda viktiga för en själv och andra. Men ibland känns det fel att följa instruktionsboken till punkt och pricka. Är det verkligen "det rätta" att göra? Jag vet ju inte vem som skrivit den.

Säg till en man att det finns 300 miljarder stjärnor i vårt universum och han tror på dig. Säg att en bänk är nymålad och han måste känna efter för att vara säker.

Trodde att jag var neggo...men har kikat på en del andra unga kvinnors bloggar och jag säger då det...man kan ju bli deprimerad på riktigt för mindre! Så många ringar i näsan. Så mycket svart kajal kring ögonen. Det krampar inte i hjärtat men det trycker för bröstet. Mår vi unga, svenska människor idag SÅ dåligt? Sverige är ju ett levande (?) exempel på att det materiella egentligen inte har någon betydelse för välbefinnandet, mer än marginellt. Enligt statistiken (som jag för övrigt dispise i största allmänhet eftersom den alltid tas fram på ett felaktigt sätt...) är vi ett av världens mest välmående länder. Something´s wrong. Truly wrong. Eller så har vi, efter så många besvikelser, helt enkelt settled for less...Eller så har vi överlåtit makten med stort M till fel personer. För länge.

En blondin deltar i TV-frågesporten "Vem vill bli miljonär?". Programledaren ställer följande frågor:

1. Hur länge varade det 100-åriga kriget?
a) 116 år
b) 99 år
c) 100 år
d) 150 år

Blondinen väljer möjligheten att inte svara.


2. I vilket land uppfann man "Panamahytten?"
a) Brasilien
b) Chile
c) Panama
d) Equador

Blondinen ber publiken om hjälp.


3. I vilken månad avslutade ryssarna Oktoberrevolutionen?
a) Januari
b) September
c) Oktober
d) November

Blondinen utnyttjar möjligheten att få hjälp via telefon och ringer till en annan blondin.


4. Vad var kung Georg IV:s riktiga namn?
a) Albert
b) Georg
c) Emanuel
d) Jonas

Blondinen väljer att ta bort felaktiga svar.


5. Vilket djur har givit namnet till Kanarieöarna?
a) Kanariefågeln
b) Kängurun
c) Råttan
d) Hunden

Blondinen svarar fel och är ute ur tävlingen.


Var blondinens svar "blonda"? Nedan finner du de korrekta svaren.

1. Det 100-åriga kriget varade i 116 år - från 1137 till 1253.
2. "Panamahytten" uppfanns i Equador.
3. Oktoberrevolutionen avslutades den 7 november.
4. Kung Georg IV:s riktiga namn var Albert. Kungen ändrade sitt namn 1936.
5. Kanarieöarna är uppkallade efter en storväxt hundras som funnits på öarna.

Var du smartare? Att kunna se inåt är minst lika viktigt som att kunna se utåt!

Jag vet att jag i mitt destruktiva jag kritiserar mig själv mycket och ofta, men jag vore en idiot om jag inte trodde lite på min instinkt om att man trots allt i det långa loppet tjänar på att inte utsätta sig för hur många besvikelser som helst.Okej, jag kanske kan tyckas lite okonsekvent och feg ibland. Men jag skadar inte mig själv genom att orsaka erfarenheter mitt inre faktiskt inte vill ha. Eller behöver. Det trista är att något säger mig att den person som först lade fram resonemanget "utan dalar inga toppar" faktiskt visste vad han talade om. Till skillnad från lilla förvirrade jag. "Det är aldrig försent" är dock en aforism jag ställer mig mer frågande till. Man får inte hur många chanser som helst.

Fyrstjärnigt hotell med allt man kan önska sig. Det enda jag saknade var människor i min egen ålder. Fasen vad lyxigt vi levde ändå. Nästan så jag skämdes efteråt. Eller ja, det gör jag nog fortfarande. De 60-80 000 eller vad det blev till slut hade man ju kunnat stoppa i "badhus"-burken...Men tacksam ska jag vara. För att jag fick följa med. Konferens på annan ort efter, vad är det...tre veckor? Men det kändes som att det blev lite för mycket av alltihop. Intryck. Mat. Folk. Nya ansikten. Attityder. Inställningen. Och lagom är alltid bäst är ju en av mina få principer (om inte den enda) som jag försöker leva efter för att kunna upprätthålla någon slags balans...

Så kan det gå, när inte haspen är på!

(version nr 2, minor tecnical problem) Din kommentar Henke! Guld värd!

Spelar det längre någon roll?
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp var att synas, att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig sen själen min blev såld
Att synas utan att verka ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu, via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej

Ingen, ingen, ingen, ingen hör
Ingen, ingen, ingen, ingen hör
Ingen, ingen, ingen, ingen hör
Ingen, ingen, ingen, ingen hör

Och gäst ikväll är Jesus
Han har kickat  heroin
Han läppjar på sitt glas, och Ramlösa blir vin
Han berättar om sina vapen, sin tid i Saint-Tropez
Om att ge sig själv en chans, om sin nya Z-3
I en värld av idioter står han först i kön
Han berättar framför kameran om hur han bytte kön
Eller något helt annat som också är privat
Om alla de han älskat och dem han bara sög av
Men han sa alltid nej

Ingen, ingen, ingen, ingen hör
Ingen, ingen, ingen, ingen hör
Ingen, ingen, ingen, ingen hör
Ingen, ingen, ingen, ingen hör

Jag har liksom tappat sugen lite. På det mesta. Jag har svårt att tycka att nåt är roligt längre. Det känns som att vardagen äter upp mig inifrån bara. Jag ser inte att jag kommer nånstans. Jag ser inte att jag uträttar nånting. Det känns tomt bara. Energin rinner liksom ur en när man väntar för länge på att nåt ska hända. Man förväntar sig inte längre nånting och då händer det inget heller. Risken finns ju att det faktiskt är du själv som sätter igång saker, medvetet eller omedvetet. Kanske är det så att livet bara är en serie händelser som sker med en dominoeffekt i all evighet. Kanske finns det ingen direkt mening. Det är bara mer eller mindre troligt att saker sker. Fysiska och psykiska (och andliga?) faktorer leder till framtiden.

Another ditch in the road
You keep moving
Another stop sign
You keep moving on
And the years go by so fast
Wonder how I ever made it through                           Savage Garden


Trist om det skulle vara så. Hope not. För hoppet är ju det sista som lämnar en människa.