Time out.
Nu kan det inte användas emot mig längre.
Peace out!
Bravader
Ifrågasätt
Jag anser faktiskt att hon har anledning att vara rädd, hon kände ju honom inte och han hade mkt väl kunnat våldta henne...med tanke på att antalet våldtäckter ökar så ökar även chansen att killen hade kunnat vara en våldtäcktsman
Dedär med män som sexuellt styrda varelser ligger det nog en del i, som man har man ett större sexuellt begär tror jag...dock anser jag att det lägsta en man kan sjunka till är våldtäckt, att överhuvudtaget ha sex med ngn som säger eller inte kan säga nej är sjukt...bristen på den kontrollen är sjukligt anser jag...kryper ju även det ner i åldrarna, till och med 17 åriga killar ger sig på utslagna 16 åriga tjejer...förjävligt...
till sist kan jag rekomendera en bok som heter Jenny av jonas gardell...det är en del av en serie men det är en mkt bra bok om just det här ämnet
Tack Ankan! Nu fick jag anledning att tjöta vidare om min hjärtefråga...
Hon har all anledning att vara rädd, men frågan är om hon verkligen ska behöva det. När man skyller på det ökade våldet i samhället och stannar där, utan att ge ett förslag på hur vi kan ändra verkligheten, så accepterar man det. Våga istället fråga varför det är som det är, och vad man kan göra åt det.
Det låter klyschigt när psykologer och skolsköterskor uttrycker sig upprört om att killar kallar tjejerna för horor och att unga människor har brist på respekt, men allt börjar någonstans. De som våldtar är i regel inte i grunden sjuka människor som har ett okontrollerat snedvridet sexuellt behov, det är helt vanliga människor som mår väldigt dåligt. Jag menar att en dålig barndom eller ett hämmat sexliv ALDRIG får stå som ensam förklaring till ett brott som våldtäkt. Det finns gott om exempel på individer som har haft det för jävligt själva - utan att de för den sakens skull tagit sitt helvete och gjort det till någon annans. Hur? Inre styrka, hopp och hjälp från andra.
Våldet ökar, men om antalet våldtäkter gjort detsamma är faktiskt svårt att säga. Det man ser är att antalet anmälningar ökat under de senaste åren, vilket snarast tyder på att fler personer känner sig trygga med att gå in i en sådan process. Och det är ingen lätt sak.
Jag beundrar de tjejerna något otroligt. Det krävs sanslöst mycket mod. En söndertarasad individ möter sin gärningsman igen. Den människan som tagit ifrån henne så mycket. Om inte allt. Han som inte tycks ha någon respekt för en annan människas liv och vilja över huvud taget. Varifrån kommer det modet? Är det kanske ren och skär ilska? Det är nog så att de väldigt sällan står där helt ensamma. Stödet utifrån är avgörande.
Polisens och domstolens bemötande också är oerhört viktigt. Någon gång hört talas om att våldtäktsoffer beskriver domstolsprocessen som att "de blir våldtagna en gång till"? Det är ingen slump. Hon ligger än en gång i underläge, i ett grepp som är svårt att ta sig ur. Han är starkare. Hon måste bevisa att han faktiskt gjort det hon påstår. Och de som bestämmer vilken verklighet som är korrekt måste agera med skepsis. Medlidande räcker inte i domstolen.
Det vi inte får glömma är att, den styrka som krävs för att våga ställa någon till svars är en styrka som inte bara kommer inifrån henne själv. Vi måste visa vårt stöd, vi måste visa att vi inte blundar. Det är det så många andra som gör ändå. Våga istället ifrågasätta dem.
Om man inte sett det själv så finns det inte? Min logik säger mig att det inte är så. Det borde faktiskt vara rätt uppenbart för de flesta.
Apologize
"Karin - det är dags"
Pizza
Jag är hemskt besviken. Det erkänner jag direkt. Jag har liksom ingen lust att låtsas vara glad över att jag "åtminstone klarade mig". Det är det sämsta resultat jag gjort nånsin, i alla sammanhang. Jag lovade mig själv att inte bli alltför nedstämd av ett sådär resultat, men jag hade inte ens en tanke på 10,5. Jag är fortfarande ung och dum. Så inget har egentligen förändrats?
"Fan, vad dåligt", helt enkelt.
Flirtatious
Eller så smickrar jag bara mig själv, det är mycket möjligt. As a matter of fact, jag råder er inte att fortsätta läsa just det här inlägget, om ni inte vill tycka mer illa om mig än ni redan gör...it´s a known fact att jag inte riktigt alltid får fram vad jag menar och att min ärlighet återspeglas i ren dryghet. Med det sagt...
"Du är verkligen en sådan tjej som man vill ha men aldrig kan få" har det i och för sig sagts mig...men det måste bero på att jag aldrig nånsin släpper någon nära inpå. Med ett par undantag borträknade, de som inte direkt fick mig att vilja testa på den erfarenheten igen...shame on you! Har man en gång lärt sig att ensam är stark, så är det svårt att släppa den illusionen, hur många gånger man än får höra motsatsen...jag kan böla över hur lonely jag är, men när allt kommer omkring brukar jag vara rätt nöjd med att bara ha dragit hem mig själv efter puben och inte tagit tillfället i akt och varit spontan soffsovare...it´s a choice I make, and I´m sticking with it! Jag har provat på det andra också, och jag brukar aldrig vara speciellt nöjd med det. På så sätt kan jag hävda att jag inte ratar något jag inte vet något om. Jag är inte så bad som jag skulle vilja vara, och inte så värst pure heller...och vad fan är man då? Lite härligt lagom?
Mi scusi
Jag är inte och har aldrig varit speciellt bra på att ta komplimanger, men häromdagen kom jag kanske ett steg närmare lösningen på mitt mysterium...Jag gick med stora tunga väskan på axeln bort mot Vasaplatsen sen jag precis missat 761:an som jag så lämpligt valt att skynda mig till. Väskan var tung på riktigt och jag var allmänt irriterad. Jag tittar upp och får väja för killen som kommer från andra hållet och i samma ögonblick som vi kommer upp jämsides gör han en ansats och sticker fram huvudet rakt i fejan på mig. Han stirrade lite med ögonen och åstadkom något som jag tror han ville efterlikna ett smackande.
Ett sätt att visa uppskattning? It beats me. Jag tyckte bara att det var allmänt obehagligt att han fick för sig att bryta sig in i min allmänt irriterade personliga sfär. Jag visade hursom inget ömsesidgt intresse utan smög obemärkt vidare på min vandring mot buss 19 (som jag för övrigt inte valde att vänta på i 24 minuter sen...kan tänkas lite störande att jag inte gick till Valand på en gång...)
Händelsen var väl knappast uppseendeväckande och skulle nog inte ifrågasättas vidare i något sammanhang alls. Det var snarare en sån där grej som tyst accepteras med hänsyn till alla andra betydligt jävligare saker som händer i världen. "Lite ska man väl tåla" som det så fint heter. Och nog tålde jag det. Jag har vart med om värre saker än så. Men det jäkliga är väl just att man inte reagerar på det längre. Verkligheten är så hård att man helt enkelt får leva med diverse destruktiva beteenden hos folk. Jag är tacksam för att hans mamma åtminstone lärt honom att man inte klämmer på någon hur som helst (inte ens när man är onykter!), vilket den där riiktigt creepy typen på Söder uppenbarligen inte uppfattat. Med sin whiskeyröst - i dubbel bemärkelse - viskade han hest i mitt öra: "Du har snygg rumpa". Well oh, thanks! Jag hade god lust att fråga vad som fick honom att tro att jag ville höra det från honom av alla människor omkring mig. "Vad faan?!" som vissa mindre reserverade unga damer säger när någon går över gränsen. Som man ska göra, bara för att markera.
Att i efterhand skriva sin bikt på en blogg som har max 7 läsare i månaden kanske inte innebär that much of a statement i sammahanget, men det är så jag funkar.
För att komma tillbaka tilll det jag skulle säga: Jag skyller helt enkelt min lack of ability att ta emot komplimanger på alla dem som utnyttjar sin yttrandefrihet på ovanstående sätt. De gör det för att själva känna sig lite häftiga och med en minimal förhoppning att tjejen kanske desutom nappar på anspelningen. De gör det för att de inte kan hejda sig själva. Om man är måttligt begåvad vet man att ett nyp i baken eller ett stadigt grepp om en främmande tutte inte vanligen resulterar i någon bra utgång. So tell me, om jag nu är ute och cyklar...varför gör man så? Varför gör män så? Och måhända oblyga kvinnor också?
Jag kanske har en överdriven respekt för människokroppen, och andras i synnerhet, men man kan väl åtminstone fråga först?
Jag hoppas att Gud inte finns
Demens betyder utan själ. Demens är en varaktig sjuklig störning av högre intellektuella funktioner med försämring av minne och logiskt tänkande samt personlighetsförändringar och emotionella störningar utan medvetandesänkning. Äldre personer drabbas ofta av demenslika symptom vid störningar i livet såsom personliga kriser, sömnbrist, vätskebrist, bristande mathållning eller infektioner.
Good for me
I really am a good girl
Att vara naturligt ifrågasättande är också en bra egenskap, man går under om man är för naiv i den här världen. Och så ifrågasätter min hjärna det jag alldeles nyss hävdat. Ska man inte lita på folk då eller? Är det det jag säger? 'Ensam är stark'? Det vete tusan. Man känner sig oftare utelämnad och ensam än självständig och individuell. /.../ Eller så är det bara så att de tunga stunderna följer med medvetandet längre än de lyckliga. Är man glad så är man glad, no problems. Om man är låg, så måste man ta sig tid till att hitta en lösning. Stickspår, jag vet. /.../ Och ändå är min strävan att inte förlita mig för mycket på andra, utan att i så fall hellre bli besviken på själv. För jag tycker inte om att ogilla andra människor. Utan alla omkring mig skulle jag inte vara någonting. Jag är trädet i den öde skogen som faller till marken utan en levande varelse i närheten. Vari ligger beviset för min existens?
Existensiella frågor kan man ställa sig lite hepp som hupp. Om man börjar tänka så spinner man vidare på alla möjliga funderingar. Och även om man inte blir så mycket klokare, så har man ändå på något sätt rett ut en del frågetecken. Man får inte vara rädd för att ställa sig de där krångliga frågorna.
'Våga säga ja.'
:O
"Kom på något riktigt smart att skriva nu..."
Ju högre förväntningar, desto större prestationsångest.
Vackert, ack så vackert
Jag skulle skrivit my biggest fears där...men jag kom inte på en enda. Där är det jag är osäker på, det jag inte vet. Jag vet inte vad jag är rädd för. Och vet man inte vad man är rädd för kan man inte tackla problemen. ("Gå på kropp!")
Bitter sweet memories is all that I´m taking with me-eee...
Kvällen igår var i alla fall en solglimt i tillvaron, det måste jag erkänna. Tänk att jag har så många fina människor omkring mig ändå. Fina är de. Vackra. Punkt.
Två körsbär på en pinne
Tack C!
Beundran och förundran
Hoppas av mitt innersta att någon vågar ta chansen och satsar på en spelning med er i Stockholm...min tillvaro skulle förgyllas! För att låna ännu ett Snookcitat...jag har det bra, men det är kanske också det enda...
En grupp som ni är det mest revolutionära som hänt Sverige på länge...det händer ju inte så mycket här, generellt sätt...Ni har i alla fall fått mig att börja strunta i vad andra tycker och tänker...jag kan äntligen bortse från att de skrattar åt mig...Jag av alla människor borde inte gilla Snook, (den enda hood jag nånsin sett är den jag dragit över huvudet...) Men fuck it!
Jag är i allmänhet jäkligt försiktig med att ta både mig själv och andra på för stort allvar...Att ha förebilder och principer är inget för mig med andra ord...men för er kan jag inte göra annat än kapitulera - ni ÄR och kommer att förbli mina första och största idoler! Kan väl bara hoppas på att ett par lika sympatiska och beundransvärda individer dyker upp illa kvickt nu när Pausen är nära...Tveksamt om mitt hjärta klarar av att vänta i "ett till två år"...Kärlek till er mina herrar!"
Ja, om man ändå skickade det där på riktigt...Fast jag är ju realist och vet att de bara bryr sig om mig för stunden, rent artistmässigt..."Det brukar inte funka så bra..." och "Du är nog den första!" lirar inte så bra ihop...Hoppet är det sista som lämnar en!
An everlasting dilemma
If you physically walk out on me, I will mentally walk after you
But what has love got to do with it? I guess I´m just needy...
Should I stay or should I go? Kronisk beslutsångest ligger i släkten. Vilka faktorer bör man ta med i beräkningen? Vems åsikter räknas - egentligen? Man får ta ett beslut i taget. Och ibland tar det lite tid innan man listat ut vad som lönar sig i längden...Att ens tvekan sedan i pratiken innebär att man skapat fler anledningar till att grubbla och ett tvång till att fatta fler beslut är en annan femma...Vilken taktik ska man annars använda sig av? I don´t like rushing into things...I guess you´ve noticed that...och med de erfarenheter jag nu skaffat mig så tänker jag med all rätt gå tillbaka till den ursprungliga startelvan för att snacka fotbollstermer...
Jag ska inte, jag borde inte, jag tänker inte, jag vill inte...helt enkelt. Jäkligt starkt jobbat, ego!
It´s clear for everyone to see...
Nothing is what it seems to be
Full of it
Kisses and hugs
A vicious circle...
Gilla läget
Ska man hålla på så här så kan man lika gärna göra det ordentligt. Leva alltså. Jag ska fasen göra det jag mår bra av. Även om jag stampar på några lilltår. Många saker jag gör blir säkert dumt gjorda men jag kan i alla fall säga att jag gjort min grej. Jag kommer inte titta tillbaka och ångra mig. Åtminstone inte lika mycket som om jag fortsatt leva bakom fasaden av falska leenden och åtaganden. Det får bli som det blir helt enkelt.
Jag har "a cocky moment"...imorgon kommer jag säkert sitta och spilla tårar över att jag inte har krafter nog att vara så konsekvent som jag vill. Så är det. Man har som sagt sina ups and downs i livet. När man är ung och dum som jag så skiftar man ganska snabbt mellan simulerad eufori och depression.
Jag återkommer med det här resonemanget när jag fått lite mer kött på benen.