explicit

Varning! Grovt språkinnehåll!

Hon kände sig verkligen flirtig den där kvällen. "Den lilla svarta" smitandes åt kring kroppen, klarröda läppar. Blickarna drogs åt hennes håll när hon trippade fram i sina svarta pumps. Efter att ha suttit hemma hos en tjejkompis och druckit ett glas, två glas, en flaska vin, gick de vidare. Det kommer vara fullpackat ikväll, fan vad kul vi ska ha.
Hon fick syn på honom tvärs över baren. Han står där med sina killkompisar och ser världssvan ut, fräsch. Hon står med sina väninnor och skrattar, visar de oemotståndliga skrattgroparna. Blickarna möts, hon tittar bort, och blickarna möts igen. Som det ska vara. Hon känner hur värmen börjar stiga i kroppen av all sprit, men också av hans genomborrande blick. Han är helt klart intresserad. Hon går på toa, bättrar på läppstiftet, blinkar åt sig själv i spegeln. Shit, vad snygg jag är ikväll.  
När hon kommer tillbaka står han där i baren och försöker få kontakt med bartendern. "Vill du ha något?" "White russian, tack." "Det ska bli!" De pratar, skrattar, rör vid varandra, lite retsamt. På dansgolvet är det trångt och varmt och de tvingas allt närmre varann. Han läger en hand kring midjan på henne och de följer varandras rörelser, långsamt, sensuellt. Hon känner hans syrliga svettdoft, anar hans ökande upphetsning. Han kysser henne, hastigt och lite barnsligt. Hon besvarar. Hon är själv förvånad över hur oblygt hon tar för sig, tänk på att andra ser dig. En av väninnorna blinkar menande, höjer sitt glas. Bra val, lycka till. De fortsätter kyssas, han köper en drink till, två. De skrattar och har roligt, kan inte hålla sig ifrån varandra.
Hon får inte i armen på kappan när de snubblar ut på gatan. Han hjälper henne, fumlar och drar henne till sig. En lång, hård kyss. De dimper skrattandes ner på en parkbänk, hon måste rätta till klänningen. Han sätter sig bredvid, blundar och ler.  "Vad jobbar du med?" Hon vet inte ens hur gammal han är. De har bara druckit. Och hånglat. Han lägger armen om henne, viskar. "Får jag följa med dig hem?" Hon ler. Svarar med en kyss och ett retsamt nyp i sidan. "Kom."
De stöttar sig på varandra, gatstenen och de smala klackarna gör att hon håller på att snubbla flera gånger. Hon börjar känna sig lite yr, undrar hur mycket hon har druckit egentligen. "Gud, vad pinsamt", mumlar hon när han hjälper henne in i lägenheten. "Måste kissa", hon skyndar sig in i badrummet, och sätter sig på toalettringen. Det snurrar rätt bra nu, undrar om hon inte ska spy ändå. Fan, varför drack jag så mycket? Och han, kunde jag inte bara gett honom mitt nummer, och gått hem. Jaja, han är ju rätt snygg ändå.
"Saknat mig?" Han ler. Tar henne i handen och trycker lite ovarssamt upp henne mot hallväggen. Låter henne veta att han fortfarande vill.
De hamnar på sängen, ovanpå hennes överkast. Kuddarna åker i golvet. Hennes klänning, och hans tröja likaså. Hon ligger på rygg, han sitter gränsle över henne. "Fan vad läcker du är, jag vill ha dig. Har velat ha dig hela kvällen."
Läcker? Hon känner sig inte alls lika snygg längre, hon vill bara sova. Han kysser hennes hals, jobbar sig neråt. "Fan, du vänta. Jag mår...jag mår inget vidare. Kan vi inte...?"
"Kan vi inte vaddå? Bara hålla om varandra? Vara vänner?" Tonen är hånfull. Han sätter sig upp, sitter på hennes mage, hon är låst under honom. Han blänger på henne. 
En snabb tanke far genom huvudet. Borde hon känna sig rädd nu?
Så full, så full. Inte bra. "Ja, typ...?"
"Fan! Okej, okej...visst! Helvete..." Han reser sig upp och lösgör henne. "Har du något emot att jag lånar telefonen?" Han är märkbart irriterad, men ger efter för hennes önskan. Hon hör hur han beställer en taxi, men försvinner snart in i dimman.
När han böjt sig ner efter jackan på golvet, vänder han sig om och tittar på henne. Hon ser ut som en liten tonåring där hon ligger i sängen. Munnen lite öppen. Sexiga läppar, men hon luktade inte så gott. Han hör hur taxin rullar fram därnere, drar på sig skorna, smäller igen dörren och ser sig inte om. Svär hela vägen hem.

Den frågan. Borde hon känna sig rädd? Självklart inte. Hon ångrade sig, om än i sista stund. Lite taskigt kanske, men man är ju två om saken. Han blev asförbannad, han hade ju räknat med att få till det. Men han gick därifrån. Han gick därifrån.

När jag läser i tidningarna om den senaste tidens väldtäkter, om hur man resonerar kring vad kvinnan hade på sig och hur onykter hon var, så blir JAG förbannad. Vart står det vad han hade på sig, hur många han haft sex med innan? Jag kan inte se att den informationen om den utsatta kvinnan kan vara relevant i fallet över huvud taget, om inte för att bevisa att killen inte förstått att han våldtagit henne. "Hon ville från början, och hon sa inte nej. Jag har hört att hon brukar ha sex med många olika killar, och att hon gillar det lite rough."
Är det en ursäkt, undrar jag? Är det i det aktuella fallet kanske en förmildrande omständighet för mannen, som  gör att det bedöms som en våldtäkt av normalgrden och inte grov våldtäkt? Detta trots att den fysyiska bevisningen visat på allvarliga skador i kvinnande underliv, som normalt inte kan uppstå genom frivilligt samlag?

I dagsläget måste man bevisa att mannen hade uppsåt att våldta kvinnan, d v s att han förstått innebörden av sina handlingar. I de solklara fall, där kvinnan överfallits av en okänd man på väg hem från jobbet har det mindre betydelse för utgången. Mannen har inte haft någon anledning att tro att kvinnan varit mottaglig för hans agernade. Däremot i de fall, där gärningsmannen är en bekant, en vanlig ung, charmig kille, brottsplatsen är en hemmafest och offret traktens "madrass", är det svårare att faktiskt kunna bevisa att samlaget inte varit frivilligt för båda parter. Domstolars praxis visar på ett "hon får skylla sig lite själv" och "han är ju en trevlig kille, varför skulle han vilja våldta någon?" Man visar förståelse för den som faktiskt gjort sig skyldig till ett av de mest vidriga brott man kan begå.

Det man också indirekt säger, är att män är sexuellt styrda varelser som inte kan hejda sig när chansen till fortplantning erbjuds. "Hon gjorde ju honom så kåt!" Vem av er vill identifiera sig med det? Jag vill inte ha en sån krass människosyn. Jag hoppas och tror verkligen att de flesta killar faktiskt skulle agera som killen i historien här ovanför. Man vet vad som är rätt och fel, och det är inte okej att bara "ta vad man vill ha" utan att fråga människan mittemot om det är okej. Och hur sexigt är det att ligga med någon som är helt utslagen, helt lealös...? Man skulle lika gärna kunna ha sex med en docka...Hur upphetsande är det att trycka in en hårsprayburk i en kvinnas underliv och höra hur hon skriker av frätskadorna? Och var fan får man de sjuka idéerna ifrån?

Den allmänna bilden av en våldtäktsman är en psykotisk ensamvarg som attackerar stackars oskyldiga flickor som nyss fyllt femton när de är på väg hem på kvällen. Ett monster, ett odjur som gör något som man aldrig själv skulle drömma om att göra. Man önskar inte ens sin värsta fiende att bli våldtagen. Det är kanske inte så konstigt att det är just en bilden man har. Dels är det de fallen som ges mest utrymme i media - om en galen man sprider skräck i en småstad i mellansverige är det av högt nyhetsvärde.
Kanske gör man det också i självförsvarssyfte. Man vill inte identifiera sig med ett monster, man kan inte tänka sig att man själv skulle kunna göra något sånt. Tänk dig då att en av dina närmsta vänner plötsligt skulle bli anklagad för att ha våldtagit en tjej på en fest. Vem skulle du välja att tro på? Din kompis som du lekt i sandlådan med och som lyssnar på samma musik, eller den där horan som alltid dricker för mycket och "ligger runt" med alla efter vad ryktet säger? Skulle du tro på domsagan när du läser att din kompis och tre killar till tryckt upp en glasflaska i underlivet på henne när hon låg i sängen helt utslagen, som helt trasat sönder hennes framtida sexliv, och sedan turats om att våldta henne vaginalt och analt?

S-J-Ä-L-V-K-L-A-R-T inte.

Jaha, så fick man det slutgiltiga beviset på att smekmånaden är över. Inte för att jag varit helt lyrisk över allt som varit hittills, men...

Jag är hemskt besviken. Det erkänner jag direkt. Jag har liksom ingen lust att låtsas vara glad över att jag "åtminstone klarade mig". Det är det sämsta resultat jag gjort nånsin, i alla sammanhang. Jag lovade mig själv att inte bli alltför nedstämd av ett sådär resultat, men jag hade inte ens en tanke på 10,5. Jag är fortfarande ung och dum. Så inget har egentligen förändrats?
"Fan, vad dåligt", helt enkelt.

Jag är inne i någon slags hatisk känsla som jag inte riktigt kan släppa. Det blir aldrig som jag har tänkt det eller som jag vill. Det spelar liksom ingen roll vad jag gör. Det blir aldrig riktigt bra. Jag anstränger mig för att alla, inlusive jag själv, ska bli nöjda och glada. Och det slutar, tro det eller ej, med att alla - exklusive jag själv - är nöjda och glada. De är möjligtvis lite fundersamma över vad jag är för en figur egentligen. Vem är hon? Varför bjuder hon inte på sig själv? Ärligt talat - jag tycker faktsikt oftast inte att det finns något speciellt intressant att säga. Konstigt att andra som är i full färd med att promota sig själva aldrig känner det.

Ursäkta min bitterhet, det har än en gång blivit lite tokigt.

"Skratta inte tidigt på morgonen, då kommer du gråta innan kvällen är slut."

Jag får bara så ont i magen.

Please ignore ALL the things I say osv. osv.

Jag är grym på att flörta. Jag flörtar av bara farten med allt av manligt kön som rör sig. Det går inte att hejda. OCh jag är inte medveten om att jag gör det. För det måste ju vara just det som gör mig så oemotståndlig och får männen omkring att tro att de har en chans med mig. Jag utsöndrar någon slags naturlig tillgänglighet.

Eller så smickrar jag bara mig själv, det är mycket möjligt. As a matter of fact, jag råder er inte att fortsätta läsa just det här inlägget, om ni inte vill tycka mer illa om mig än ni redan gör...it´s a known fact att jag inte riktigt alltid får fram vad jag menar och att min ärlighet återspeglas i ren dryghet. Med det sagt...

"Du är verkligen en sådan tjej som man vill ha men aldrig kan få" har det i och för sig sagts mig...men det måste bero på att jag aldrig nånsin släpper någon nära inpå. Med ett par undantag borträknade, de som inte direkt fick mig att vilja testa på den erfarenheten igen...shame on you! Har man en gång lärt sig att ensam är stark, så är det svårt att släppa den illusionen, hur många gånger man än får höra motsatsen...jag kan böla över hur lonely jag är, men när allt kommer omkring brukar jag vara rätt nöjd med att bara ha dragit hem mig själv efter puben och inte tagit tillfället i akt och varit spontan soffsovare...it´s a choice I make, and I´m sticking with it! Jag har provat på det andra också, och jag brukar aldrig vara speciellt nöjd med det. På så sätt kan jag hävda att jag inte ratar något jag inte vet något om. Jag är inte så bad som jag skulle vilja vara, och inte så värst pure heller...och vad fan är man då? Lite härligt lagom?

Jag har en sån lust att skriva ner alla snillrika resonemang jag sitter och spinner på när jag inte har något annat för mig. Små putslustiga kommentarer om världens alla jäkligheter, det eviga psykiska spelet mellan könen i jakt på the one true love, hur lite vi faktiskt bryr oss om varandra och hur envist vi försöker påvisa motsatsen...men jag kommer liksom aldrig till skott. Jag försöker, men når inte fram. 

Nära skjuter ingen hare, "Almost doesn´t count"...det tål att sägas igen...

Det är mycket som blir halvdant nu när de riktiga rutinerna inte riktigt infunnit sig. Och då har jag ändå haft ett bra tag på mig, en sisådär fyra månader. Rutiner har jag ju, men de håller bara en vecka eller två sen kommer något nytt i vägen. Dalarna och topparna på min kost är ett ypperligt exempel. För fyra veckor sen, innan tentapluggandet hade börjat på riktigt, var jag hemskt nöjd med mig själv eftersom jag tyckte att jag åt riktigt bra. Men nu är det "Oops, jag glömde äta lunch!" all over again...

På ett närmast mirakulöst sätt lyckas jag hålla ihop mitt organiserade kaos och ser, om jag får säga det själv, förhållandevis bra ut när jag gör det. Men det tar. Antar jag. Det är ju rätt uppenbart när jag står framför spegeln och inte riktigt känner igen personen som stirrar tillbaka. De originellla kommentarerna om hur smal jag är dyker fortfarande upp ibland, men inte lika ofta...jag klagar inte på just det, märk väl! Om jag jämför med andra är jag SMAL, men om jag jämför med mig själv  - vilket är det enda vettiga, det säger jag alltid - så har jag antagit en något mjukare form av Karin. Jag har inte tränat regelbundet sen innan sommaren, och för första gången i mitt liv har jag gått upp ett par kilo bara sådär. Jag tycker inte alls om att vara som "alla andra" som funderar på vad de äter och hur mycket och antalet kolhydrater de får i sig när de helt sonika känner för att käka lite glass. Sån har jag aldrig varit, och har liksom aldrig haft den planen heller. Men men...you win some, you loose some! Dags att ta sig själv i handtagen och masa sig till de friska och svettiga...