Snillrikt eller dumdristigt eller både och
Jag har en sån lust att skriva ner alla snillrika resonemang jag sitter och spinner på när jag inte har något annat för mig. Små putslustiga kommentarer om världens alla jäkligheter, det eviga psykiska spelet mellan könen i jakt på the one true love, hur lite vi faktiskt bryr oss om varandra och hur envist vi försöker påvisa motsatsen...men jag kommer liksom aldrig till skott. Jag försöker, men når inte fram.
Nära skjuter ingen hare, "Almost doesn´t count"...det tål att sägas igen...
Det är mycket som blir halvdant nu när de riktiga rutinerna inte riktigt infunnit sig. Och då har jag ändå haft ett bra tag på mig, en sisådär fyra månader. Rutiner har jag ju, men de håller bara en vecka eller två sen kommer något nytt i vägen. Dalarna och topparna på min kost är ett ypperligt exempel. För fyra veckor sen, innan tentapluggandet hade börjat på riktigt, var jag hemskt nöjd med mig själv eftersom jag tyckte att jag åt riktigt bra. Men nu är det "Oops, jag glömde äta lunch!" all over again...
På ett närmast mirakulöst sätt lyckas jag hålla ihop mitt organiserade kaos och ser, om jag får säga det själv, förhållandevis bra ut när jag gör det. Men det tar. Antar jag. Det är ju rätt uppenbart när jag står framför spegeln och inte riktigt känner igen personen som stirrar tillbaka. De originellla kommentarerna om hur smal jag är dyker fortfarande upp ibland, men inte lika ofta...jag klagar inte på just det, märk väl! Om jag jämför med andra är jag SMAL, men om jag jämför med mig själv - vilket är det enda vettiga, det säger jag alltid - så har jag antagit en något mjukare form av Karin. Jag har inte tränat regelbundet sen innan sommaren, och för första gången i mitt liv har jag gått upp ett par kilo bara sådär. Jag tycker inte alls om att vara som "alla andra" som funderar på vad de äter och hur mycket och antalet kolhydrater de får i sig när de helt sonika känner för att käka lite glass. Sån har jag aldrig varit, och har liksom aldrig haft den planen heller. Men men...you win some, you loose some! Dags att ta sig själv i handtagen och masa sig till de friska och svettiga...
Nära skjuter ingen hare, "Almost doesn´t count"...det tål att sägas igen...
Det är mycket som blir halvdant nu när de riktiga rutinerna inte riktigt infunnit sig. Och då har jag ändå haft ett bra tag på mig, en sisådär fyra månader. Rutiner har jag ju, men de håller bara en vecka eller två sen kommer något nytt i vägen. Dalarna och topparna på min kost är ett ypperligt exempel. För fyra veckor sen, innan tentapluggandet hade börjat på riktigt, var jag hemskt nöjd med mig själv eftersom jag tyckte att jag åt riktigt bra. Men nu är det "Oops, jag glömde äta lunch!" all over again...
På ett närmast mirakulöst sätt lyckas jag hålla ihop mitt organiserade kaos och ser, om jag får säga det själv, förhållandevis bra ut när jag gör det. Men det tar. Antar jag. Det är ju rätt uppenbart när jag står framför spegeln och inte riktigt känner igen personen som stirrar tillbaka. De originellla kommentarerna om hur smal jag är dyker fortfarande upp ibland, men inte lika ofta...jag klagar inte på just det, märk väl! Om jag jämför med andra är jag SMAL, men om jag jämför med mig själv - vilket är det enda vettiga, det säger jag alltid - så har jag antagit en något mjukare form av Karin. Jag har inte tränat regelbundet sen innan sommaren, och för första gången i mitt liv har jag gått upp ett par kilo bara sådär. Jag tycker inte alls om att vara som "alla andra" som funderar på vad de äter och hur mycket och antalet kolhydrater de får i sig när de helt sonika känner för att käka lite glass. Sån har jag aldrig varit, och har liksom aldrig haft den planen heller. Men men...you win some, you loose some! Dags att ta sig själv i handtagen och masa sig till de friska och svettiga...
Kommentarer
Trackback