Gott nytt år!
I guess I´m not that good of an actress after all...
Tro på dig själv
Varför är det så svårt att tro att man är bra,
att känna att just jag är den jag helst vill va.
Nån annans kvalitéer är sånt man bara vet.
Men uppskattningen från andra tas emot med tveksamhet.
Tänk om vi bara kunde byta plats ett litet tag
och genom andra ögon se oss själva för en dag.
Då skulle du få veta det du inte tror på nu
- att det är helt fantastiskt att det finns någon som du.
- Siv Andersson
No doubt
I'm exposed
And it's no big surprise
Don't you think I know
Exactly where I stand
This world is forcing me
To hold your hand
'Cause I'm just a girl, little ol' me
Don't let me out of your sight
I'm just a girl, all pretty and petite
So don't let me have any rights
Oh. . . I've had it up to here!
The moment that I step outside
So many reasons for me to run and hide
I can't do the little things
I hold so dear
'Cause it's all those little things
That I fear
'Cause I'm just a girl,
I'd rather not be
'Cause they won't let me drive
Late at night
I'm just a girl
Guess I'm some kind of freak
'Cause they all sit and stare
With their eyes
I'm just a girl
Take a good look at me
Just your typical prototype
Oh. . . I've had it up to here!
Oh. . . am I making myself clear?
I'm just a girl
I'm just a girl in the world. . .
That's all that you'll let me be!
I'm just a girl, living in captivity
Your rule of thumb
Makes me worry some
I'm just a girl, what's my destiny?
What I've succumbed to
Is making me numb
I'm just a girl, my apologies
What I've become is so burdensome
I'm just a girl, lucky me
Twiddle-dum there's no comparison
Oh. . . I've had it up to
Oh. . . I've had it up to
Oh. . . I've had it up to here.
Flukta!
Jag tror att utsidan är en möjlighet att väcka andras uppmärksamhet, ett första steg till igenkänning. Hur många svarar "humor" eller "ömhet" på frågan om vad de faller för först hos en annan person? Nej, först kommer "ögonen", "leendet" eller "rumpan", sen de inre egenskaperna. Hur man gör från person till person beror mer på undermedvetna processer än ett aktivt val. Oavsett hur mycket du motsträvar det faktum att motpartens utseende är det som gör att du över huvudtaget tar kontakt, kvarstår det oundvikliga - ljuset färdas i 300 000 000 m/s, ljudet 340 m/s - vi använder ögonen, sedan öronen.
Detta kaxiga påstående jag kommer med här, är alltså att vi alla är mer eller mindre ytliga. "Usch, fy! vilket negativt ord!" Vem kan säga att den är alltigenom GOD?
Snook - Låtsas som att det regnar
Jävligt många av oss växer upp, i en tid då förhoppningar brister
framförallt åttitalister
Med bördan av våra föräldrars separationer i vår ryggsäck
sitter vi och grinar över myggbett
Tyvärr har ofta den där skiten färgat oss
Men ändå kan vi knappt bärga oss
o visa våra föräldrar att vi själva kan va med nån tills döden skiljer oss åt
Vilket är svårt för
nu måste bara det egna förhållandet hålla
Så höga krav när vårt överjag tar övertag
o separationsångesten håller oss kvar
o man har det skit till slut, livet ut kommer vi nog
Pussla med alla dessa skärvor i vårt känsloliv
Försöka känna varje gång att det är "meant to be" så
Med olika motiv i, olika sängar kommer vi nog alltid
låtsas som att det regnar
Låtsas som de regnar (vi kommer)
Låtsas som att de, att de regnar (vi kommer)
Låtsas som de regnar (vi kommer alltid)
Låtsas som de…regnar (Oh..)
Regnet faller faktiskt ner i skrivandets stund
Klishigt va, livet e' skumt den här går ut till pappa,
å till Danne och till mamma men framförallt så har ja skrivit ner den för Johanna
Sentimentalt, tänker tillbaks på flytten till Rissne
Jag lekte mamma, pappa, barn som visste för mycket
Ää, om solen skiner ska jag inte hänga.
Shit, jag måste verkligen sluta låtsas som det regnar
Låtsas som det regnar (jag försöker sluta)
Låtsas som att det, att det regnar (jag måste sluta)
Låtsas som det regnar, Låtsas som att det, regnar
Låtsas som det regnar (hm suck)
I can´t help...
Inspiration
Vackert, ack så vackert
Jag skulle skrivit my biggest fears där...men jag kom inte på en enda. Där är det jag är osäker på, det jag inte vet. Jag vet inte vad jag är rädd för. Och vet man inte vad man är rädd för kan man inte tackla problemen. ("Gå på kropp!")
Bitter sweet memories is all that I´m taking with me-eee...
Kvällen igår var i alla fall en solglimt i tillvaron, det måste jag erkänna. Tänk att jag har så många fina människor omkring mig ändå. Fina är de. Vackra. Punkt.
Glödlampa
Your out of my life, I´m out of my mind.
Jag är två sekunder från att vara, Snook ÄR.
Jag kan bara lova att jag ska göra mitt bästa.
citrus
Två körsbär på en pinne
Tack C!
En ängels tålamod
'Änglar, finns de?' Jag vet inte svaret på frågan. Jag hoppas det, även om en del av mitt förnuft säger emot. Vissa tror, andra tror inte. Det förändrar egentligen ingenting. Att sanningen är fördold betyder inte att den inte existerar.
Hur som helst var det inte det jag började fundera på när jag öppnade tidningen en morgon och såg den här seriestripen. Jag såg människor, inte änglar. Möjligtvis ängalalika människor. Ändå var det ord som 'girighet', 'identitet' och 'ödmjukhet' som dök upp i huvudet på mig.
Ett antal existensiella frågor började naturligtvis snurra. Varför kan vi inte låta bli att avundas på andras fördelar och tillgångar? Varför kan vi inte bara låta en annan person må bra med det han har? Varför måste vi väcka skuldkänslor hos varandra? Varför blir vi aldrig nöjda?
Man söker efter sin identitet i andra, och någonstans blir det en snedvridning. Vi vill efterlikna varandra trots att naturen talat sitt klara språk - vi är alla olika. OCH jäkligt lika.
Det är ju ändå rätt tydligt att det inte blir riktigt lika bra, inte lika vackert och speciellt om ALLA har det. Det personliga och särpräglade försvinner, det är som att våra identiteter flyter ihop med varandra. Och utan avvikelser blir det inget vackert mönster, bara ett stort 'blur'. Och i det diffusa blir det också svårt att skilja på Goda och Onda. Om det nu över huvud taget går att dela upp varelser i högar av det ena eller andra.
Det krävs en ängels tålamod för att vilja förstå livets tvetydigheter.
'Plocka fram tålamodet ur fickan, ungar!'
En geting med två skott i pannan
Att läsa andras recensioner av något man själv har en åsikt om kan vara rätt underhållande, oavsett om man håller med den personen eller inte. Totalsågningarna är bäst. Det är nästan lite komiskt hur man kan se recensentens egna prestationsångest fullkomligt lysa igenom. "Jag tycker ju att det här är bra egentligen, men jag får ingen egen uppmärksamhet om man jag bara rosar hela tiden".
Är det något alla journalister har gemensamt? Taskig självkänsla som man bara måste projicera på andras prestationer? Det är nästan som att de inte kan låta bli att ta i lite extra, bara för att reaktionerna ska bli större. Men är inte hela meningen med journalistik att man ska "förmedla en sann bild av verkligheten till omvärlden"? Dilemmat ligger ju i att det inte bara finns en enda verklighet. Alla lever i sin egen. Vem orkar ta reda på om det finns något mer?