explicit

I guess I really think too much...That´s all there is. Cause you can´t be that heartless on purpose...F*ck f*ck f*ck! För jag hade ju bestämt mig för att det var mer än så..att det var mer ömsesidigt än jag vågade hoppas first month after...
Men too bad so sad som jag själv brukar säga till andra...det känns jäkligt ruttet just nu bara. Och det måste det få göra. No compassion or compensation right now thank you very much though...I wanna feel as stupid as I was when I let it happened.

Gud vilket återfall...jag som hade slutat älta det. Vad hände? glife...vad står det för?


I just want to cry right now!

I have a feeling...att jag tänker smått mycket mer än genomsnittsmänniskan. "Du tänker alldeles för mycket" är en kommentar jag får bra mycket oftare nu än "vad smart du är". Har smartheten gått över i overthinking? Hjärnan går på högvarv men jag kommer inte fram till nåt? Kanske. När man är liten så suger man ju åt sig som en svamp vad andra säger. Mamma måste ha tjatat mycket om att "tänka efter före"...

Wow, den här bloggen är som terapi för mig..it doesn´t really matter if anyone reads it..but it´s nice to sometimes hear someone elses thougths abut your thoughts... Men känner att jag förstår mig själv lite bättre när jag läser vad jag skrivit...och det är jag som satt ord på mina egna tankar, en förmåga jag inte visste att jag hade. Tillfredsställande på nåt sätt. Fast skillnaden gentemot riktig terapi är väl att jag inte får några svar. Därför. Så här. Ytterst önskvärt.

Ja, vad ska man kalla det? Jag tror inte jag vill definiera det. "Det var kul så länge det varade"? Kul är kanske inte rätt ord...det tog slut innan det började helt enkelt. How do you redefine something that never really had a name? För mig känns det så overkligt att att det var på riktigt på nåt sätt. För det har aldrig varit verkligt förut. Och efter "det här" så kan jag väl konstatera att jag har lite grund för min åsikt att "vissa fantasier bör förbli fantasier". Fast nån slags gräns bör man ju dra också. Om man inte gör nåt så händer det inget heller. Eller inget ändras i alla fall. Man får ställa fördelarna mot nackdelarna. Eller ja, göra en kvalificerad gissning. För man får aldrig med ALLT i beräkningarna. Det finns väldigt ofta väldigt många möjliga utgångar.

Många gånger har jag aldrig vågat. Och när jag gör det så blir det så här. Hur ska jag nånsin våga igen?

Spontanitet och impulsivitet är inget för mig. Trots allt. Jag känner mig inte bekväm med det. Man ska väl gå på magkänslan? Heter det inte så?

There has always been haeartache and pain, and when it´s over you´ll breathe again

Det är nog en riktigt iakktagelse att jag inte mår riktigt bra alltid. Eller just nu. Jag har mina stunder när jag känner riktigt mörk. Utan av någon egentlig klar anledning. Fast de stunderna brukar inte vara mer än ett par minuter. Om jag då råkar sitta vid datorn och känner för att ropa på hjälp...så kan det gå om inte haspen är på, som man kan säga...

Men så kan det ju vara för alla. Ingen kan vara glad jämt och hela tiden. Utan dalar skulle man inte ens ha några toppar. Fast om jag ska vara helt ärlig så har det känts som att de mörka stunderna har uppstått oftare på sistone. Men så har det hänt mer än vanligt det senaste halvåret också. Hjärnan hänger med men hjärtat är kvar nånstans därborta. Och även om det inte skulle krävas så mycket för att få hit det, så fasar jag lite över det. Det ligger en trygghet i att ha det som det var förr. Inte sant?

Det känns som att tiden går lite för fort ibland bara. I feel like I´m on a lonely highway heading for nothing. Jag vill vara allvetande. Jag vill ha kontroll. Men logiken talar emot mig. Jag kan inte se in i framtiden. Jag kan inte kontrollera något som inte finns. Och om jag tänker efter, så vill jag nog inte veta heller. Jag är rädd för vad som kommer finnas där.

Och det är ju en helt normal tanke. Kanske är jag helt normal. Fast vad är normalitet egentligen?

Wikipedia: "en organism eller mekanism som inte är avvikande, rörande någon, flera eller alla egenskaper."


Susning.nu: "Normal kommer från ordet norm och betyder ungefär "som majoriteten". Hur är en människa när den är normal? Som den stora massan? Man kan nog anse att normal bör definieras från fall till fall. Vad någon kan anse vara normal är kanske helt onormalt för andra. "Det är ni som är konstiga, det är jag som är normal." har blivit utropat av en nutidsmänniska. Så är det nog..."

Vilket filosofiskt svar. Jag skulle säga (om jag nu inte redan har gjort det?), att normalitet bara är en av många illusioner som vi skapat själv i våra hjärnor. För att göra saker och ting enklare. För att kategorisera det kaos vi lever i. För egentligen har inte en enda av oss någon egentlig koll. But that´s only human.

Fyrstjärnigt hotell med allt man kan önska sig. Det enda jag saknade var människor i min egen ålder. Fasen vad lyxigt vi levde ändå. Nästan så jag skämdes efteråt. Eller ja, det gör jag nog fortfarande. De 60-80 000 eller vad det blev till slut hade man ju kunnat stoppa i "badhus"-burken...Men tacksam ska jag vara. För att jag fick följa med. Konferens på annan ort efter, vad är det...tre veckor? Men det kändes som att det blev lite för mycket av alltihop. Intryck. Mat. Folk. Nya ansikten. Attityder. Inställningen. Och lagom är alltid bäst är ju en av mina få principer (om inte den enda) som jag försöker leva efter för att kunna upprätthålla någon slags balans...

Så kan det gå, när inte haspen är på!

Är det det okända vi trånar efter? Eller är det det annorlunda? Även om förnuftet säger emot, kanske såg du till och med beviset för att det inte skulle funka med egna ögon, så är det nånting som gör att intresset ändå inte svalnar. Kanske behöver du en fysisk erfarenhet som faktiskt säger "Glöm det! It´s not gonna happen!"

. . .somebody said they saw you, the person you where kissing wasn´t me. . .

"Jag kan tyvärr inte beröra ämnet vidare." Jag tror att jag kommit på varför jag inte kan prata om det. Det är av den enkla anledningen att jag inte kan förklara det. Jag kan säga att jag vet att jag gjorde det för att min instinkt och min magkänsla sa åt mig, men inte varför jag kände just det. Varför? Who knows? Och jag är sån att jag gärna vill kunna stå för vad jag gör och vad jag säger. Jag vill att personen mittemot mig ska förstå vad det är jag försöker få fram. Att försöka räcker inte. Och om det inte blir som jag tänkt mig, vill jag hellre att det inte blir alls. Så jag håller tyst. Jag tiger ihjäl det. Inte för att det är någon bra lösning. Inte för att det är det enda jag kan. ("Jag kan mycket mer än jag själv tror, bla bla bla"...)

Utan för att det är det enda jag är van vid. Och som sagt...The force of habit is one scary power.

Everybody say I´m beautiful and free
but still I´m spending most of my time
dreaming of a could-be

Varför är människor så jävla lata? Det är som om vissa kämpar för att verkligen bara behöver göra det som är absolut nödvändigt och oundvikligt. "Varför ska jag dammsuga ditt rum?" "Varför ska jag gå ut med hunden?" "Det kan väl du göra?" Den rätta frågan att svara med är väl i så fall VARFÖR INTE? Dör du om du gör det? Blir du sjuk? Kommer all din energi rinna ur dig? Missar du reprisen av 'Vänner' på TV?
Det är som om vissa är för viktiga för att ta sig tid att sätta ner disken i diskmaskinen istället för att stoppa den i vasken. Det är som att de är bättre än den som ödslar sitt liv till att hålla ordning och göra det där lilla extra.

Inget tacka och ta emot. Bara ta.

Resultatet blir att de som bryr sig om att göra det "onödiga" självutnämner sig till offer - riktiga jäkla gnällspikar.

"Men åååh, who cares? Orka! Sköt ditt istället. Du är inte min mamma!"

Nej, just det. Jag är inte din jävla morsa! Och vad är det som säger att hon ska behöva torka upp efter grisar som du? Vad är det som säger att hon inte vill kolla på repriser på TV och göra 'ingenting'?

Det är inga under eller mirakel som krävs för att visa att man uppskattar någon annan. Det behövs inga rosor eller ett "Jag älskar dig". Häng upp tvätten innan tjatet hunnit börja. Så ska du se att hon inte skriker på dig femton gånger next time. Om inte annat så skonar du dina öron och hennes hals.

Ett mellanbarn (= extramamma) har sagt sitt.

Det ger så mycket mer att skriva om jobbiga saker än att bara bre på om hur underbart man har det. Lyckokänslan är enkel - man befinner sig som i en eufori och allt är möjligt. Det är bara att VARA. När man är ledsen däremot behöver känslorna ta andra uttryck än bara genom kroppsspråk - jag behöver säta ord på min rädsla, ilska och mina tvivel.

That's why this blogg seemes so depressing! (Det är det i och för sig bara jag själv som fått för mig, ingen har sagt det...)

"Me? Evil? Ungrateful? Hell no! As a matter of fact I despise people who don't appreciate what others do for them! If I often say that I enjoy spending time with my friends? If I sometimes give them more than they expect from me? Why should I?"

Medvetenhet to the people bitte!

Okay, maybe it was a mistake. But it was a mistake I don't regret. It was a mistake I should have taken long before and with someone else. `Cause then I would have the confidence and experience today to be able to make [...] want me. Really want me.

Now afterwards, all that's left of me is what I pretend to be. And thats stupid.

Jag känner att min ton här på bloggen hittills har varit ganska så "oj, hon har lite förträngd ilska inom sig!"...Det vore väl fel av mig att be om ursäkt för det, men jag vill klargöra att jag faktiskt inte alls är en så speciellt arg människa annars. I tend to look at things from a pessimists´ angle...

Jag har många glaada stunder också! Igår t.ex...

Och idag var det häärligt på stranden! Precis så lagom varmt och kallt som det ska vara för att man inte ska frysa eller få värmeslag. Gött mos som man säger!

Happy, happy, happy! Man ska ta vara på de stunder man är positiv till livet! Nej, usch...nu skulle jag skriva nåt som visar att jag mår så bra så bra så smög det sig ändå in en liten negativ stump..fasen också! I really don´t mean to...

Jag kan bara lova att jag ska göra mitt bästa. Oh, vad bra sagt! (copyright citrus 2006)

creams from me to you