Lagom?
Det är inte kul att äta ensam, men visst smakar det bättre när man gjort det själv?
Mi scusi
Det är inte lätt att hinna allt man vill när man inte minns vad det var man skulle göra...
Jag är inte och har aldrig varit speciellt bra på att ta komplimanger, men häromdagen kom jag kanske ett steg närmare lösningen på mitt mysterium...Jag gick med stora tunga väskan på axeln bort mot Vasaplatsen sen jag precis missat 761:an som jag så lämpligt valt att skynda mig till. Väskan var tung på riktigt och jag var allmänt irriterad. Jag tittar upp och får väja för killen som kommer från andra hållet och i samma ögonblick som vi kommer upp jämsides gör han en ansats och sticker fram huvudet rakt i fejan på mig. Han stirrade lite med ögonen och åstadkom något som jag tror han ville efterlikna ett smackande.
Ett sätt att visa uppskattning? It beats me. Jag tyckte bara att det var allmänt obehagligt att han fick för sig att bryta sig in i min allmänt irriterade personliga sfär. Jag visade hursom inget ömsesidgt intresse utan smög obemärkt vidare på min vandring mot buss 19 (som jag för övrigt inte valde att vänta på i 24 minuter sen...kan tänkas lite störande att jag inte gick till Valand på en gång...)
Händelsen var väl knappast uppseendeväckande och skulle nog inte ifrågasättas vidare i något sammanhang alls. Det var snarare en sån där grej som tyst accepteras med hänsyn till alla andra betydligt jävligare saker som händer i världen. "Lite ska man väl tåla" som det så fint heter. Och nog tålde jag det. Jag har vart med om värre saker än så. Men det jäkliga är väl just att man inte reagerar på det längre. Verkligheten är så hård att man helt enkelt får leva med diverse destruktiva beteenden hos folk. Jag är tacksam för att hans mamma åtminstone lärt honom att man inte klämmer på någon hur som helst (inte ens när man är onykter!), vilket den där riiktigt creepy typen på Söder uppenbarligen inte uppfattat. Med sin whiskeyröst - i dubbel bemärkelse - viskade han hest i mitt öra: "Du har snygg rumpa". Well oh, thanks! Jag hade god lust att fråga vad som fick honom att tro att jag ville höra det från honom av alla människor omkring mig. "Vad faan?!" som vissa mindre reserverade unga damer säger när någon går över gränsen. Som man ska göra, bara för att markera.
Att i efterhand skriva sin bikt på en blogg som har max 7 läsare i månaden kanske inte innebär that much of a statement i sammahanget, men det är så jag funkar.
För att komma tillbaka tilll det jag skulle säga: Jag skyller helt enkelt min lack of ability att ta emot komplimanger på alla dem som utnyttjar sin yttrandefrihet på ovanstående sätt. De gör det för att själva känna sig lite häftiga och med en minimal förhoppning att tjejen kanske desutom nappar på anspelningen. De gör det för att de inte kan hejda sig själva. Om man är måttligt begåvad vet man att ett nyp i baken eller ett stadigt grepp om en främmande tutte inte vanligen resulterar i någon bra utgång. So tell me, om jag nu är ute och cyklar...varför gör man så? Varför gör män så? Och måhända oblyga kvinnor också?
Jag kanske har en överdriven respekt för människokroppen, och andras i synnerhet, men man kan väl åtminstone fråga först?
Jag är inte och har aldrig varit speciellt bra på att ta komplimanger, men häromdagen kom jag kanske ett steg närmare lösningen på mitt mysterium...Jag gick med stora tunga väskan på axeln bort mot Vasaplatsen sen jag precis missat 761:an som jag så lämpligt valt att skynda mig till. Väskan var tung på riktigt och jag var allmänt irriterad. Jag tittar upp och får väja för killen som kommer från andra hållet och i samma ögonblick som vi kommer upp jämsides gör han en ansats och sticker fram huvudet rakt i fejan på mig. Han stirrade lite med ögonen och åstadkom något som jag tror han ville efterlikna ett smackande.
Ett sätt att visa uppskattning? It beats me. Jag tyckte bara att det var allmänt obehagligt att han fick för sig att bryta sig in i min allmänt irriterade personliga sfär. Jag visade hursom inget ömsesidgt intresse utan smög obemärkt vidare på min vandring mot buss 19 (som jag för övrigt inte valde att vänta på i 24 minuter sen...kan tänkas lite störande att jag inte gick till Valand på en gång...)
Händelsen var väl knappast uppseendeväckande och skulle nog inte ifrågasättas vidare i något sammanhang alls. Det var snarare en sån där grej som tyst accepteras med hänsyn till alla andra betydligt jävligare saker som händer i världen. "Lite ska man väl tåla" som det så fint heter. Och nog tålde jag det. Jag har vart med om värre saker än så. Men det jäkliga är väl just att man inte reagerar på det längre. Verkligheten är så hård att man helt enkelt får leva med diverse destruktiva beteenden hos folk. Jag är tacksam för att hans mamma åtminstone lärt honom att man inte klämmer på någon hur som helst (inte ens när man är onykter!), vilket den där riiktigt creepy typen på Söder uppenbarligen inte uppfattat. Med sin whiskeyröst - i dubbel bemärkelse - viskade han hest i mitt öra: "Du har snygg rumpa". Well oh, thanks! Jag hade god lust att fråga vad som fick honom att tro att jag ville höra det från honom av alla människor omkring mig. "Vad faan?!" som vissa mindre reserverade unga damer säger när någon går över gränsen. Som man ska göra, bara för att markera.
Att i efterhand skriva sin bikt på en blogg som har max 7 läsare i månaden kanske inte innebär that much of a statement i sammahanget, men det är så jag funkar.
För att komma tillbaka tilll det jag skulle säga: Jag skyller helt enkelt min lack of ability att ta emot komplimanger på alla dem som utnyttjar sin yttrandefrihet på ovanstående sätt. De gör det för att själva känna sig lite häftiga och med en minimal förhoppning att tjejen kanske desutom nappar på anspelningen. De gör det för att de inte kan hejda sig själva. Om man är måttligt begåvad vet man att ett nyp i baken eller ett stadigt grepp om en främmande tutte inte vanligen resulterar i någon bra utgång. So tell me, om jag nu är ute och cyklar...varför gör man så? Varför gör män så? Och måhända oblyga kvinnor också?
Jag kanske har en överdriven respekt för människokroppen, och andras i synnerhet, men man kan väl åtminstone fråga först?
Free loop - Daniel Powter
I'm a little used to calling outside your name
I wont see you tonight so I can keep from going insane
But I don't know enough, I get some kind of lazy day
I've been fabulous through to fight my town a name
I'll be stooped tomorrow if I don't leave as them both the same
But I dont know enough, I get some kind of lazy day
Cause it's hard for me to lose
In my life I've found only time will tell
And I will figure out that we can baby
We can do a one night stand, yeah
And it's hard for me to lose in my life
I've found outside your skin right near the fire
That we can baby
We can change and feel alright
I'm a little used to wandering outside the rain
You can leave me tomorrow if it suits you just the same
But I don't know enough, I need someone who leaves the day
Cause it's hard for me to lose
In my life I've found only time will tell
And I will figure out that we can baby
We can do a one night stand, yeah
I wont see you tonight so I can keep from going insane
But I don't know enough, I get some kind of lazy day
I've been fabulous through to fight my town a name
I'll be stooped tomorrow if I don't leave as them both the same
But I dont know enough, I get some kind of lazy day
Cause it's hard for me to lose
In my life I've found only time will tell
And I will figure out that we can baby
We can do a one night stand, yeah
And it's hard for me to lose in my life
I've found outside your skin right near the fire
That we can baby
We can change and feel alright
I'm a little used to wandering outside the rain
You can leave me tomorrow if it suits you just the same
But I don't know enough, I need someone who leaves the day
Cause it's hard for me to lose
In my life I've found only time will tell
And I will figure out that we can baby
We can do a one night stand, yeah
Smekmånaden är över
Det var är så sant som det är sagt. Jag vaknade i morse och kände alldeles, alldeles ENSAM.
But I don´t want your pity!
Jag är fortfarande jättenöjd med tillvaron här i Göteborg. Människorna i skolan är jättehärliga, och det känns som att jag kommer överleva grupparbeten och mastiga 'Europarättens grunder' om jag bara ger mig den på det. Problemet är väl att ALLT handlar om skolan nu. Jag har inte haft tid eller ork att satsa på något vid sidan om - det var ju den där fotbollen...All ledig tid har gått åt till att försöka behålla de få vänner jag faktiskt hade förmånen att känna innan Handels och till att agera psykoterpeut till min farmor...Och det är så svårt att jag inte ens tänker försöka prata om det.
Mitt berömda hypertänkande som jag trodde att jag jagat långt bak i huvudet kryper fram ibland...när man vaknar med bakfyllan blandad med ångest och går ut i köket för att dämpa den något med ett stort glas vatten och möts av berget med disk som 'man bara inte orkade' kvällen innan. Det är nästan så att man tvekar på att över huvud taget äta lunch eftersom det kostar mer än det smakar...
För första gången i livet (?) känner jag riktig hemlängtan. Och den blir nog bara värre av att åka hem och påminnas om vad man missar...Den där nära relationen till männsikorna 60 mil bort trubbas av när man inte ser varandra och inte är med om det de upplever...och det är tråkigt! Telefonsamtal i all ära, men saknaden blir ju inte mindre!
Om man nu ska fundera i de banorna...och det gör jag inte! Inte vanligtvis, bara idag...det är min thinking day idag...så det är okej.
'Nahw, gumman...'
But I don´t want your pity!
Jag är fortfarande jättenöjd med tillvaron här i Göteborg. Människorna i skolan är jättehärliga, och det känns som att jag kommer överleva grupparbeten och mastiga 'Europarättens grunder' om jag bara ger mig den på det. Problemet är väl att ALLT handlar om skolan nu. Jag har inte haft tid eller ork att satsa på något vid sidan om - det var ju den där fotbollen...All ledig tid har gått åt till att försöka behålla de få vänner jag faktiskt hade förmånen att känna innan Handels och till att agera psykoterpeut till min farmor...Och det är så svårt att jag inte ens tänker försöka prata om det.
Mitt berömda hypertänkande som jag trodde att jag jagat långt bak i huvudet kryper fram ibland...när man vaknar med bakfyllan blandad med ångest och går ut i köket för att dämpa den något med ett stort glas vatten och möts av berget med disk som 'man bara inte orkade' kvällen innan. Det är nästan så att man tvekar på att över huvud taget äta lunch eftersom det kostar mer än det smakar...
För första gången i livet (?) känner jag riktig hemlängtan. Och den blir nog bara värre av att åka hem och påminnas om vad man missar...Den där nära relationen till männsikorna 60 mil bort trubbas av när man inte ser varandra och inte är med om det de upplever...och det är tråkigt! Telefonsamtal i all ära, men saknaden blir ju inte mindre!
Om man nu ska fundera i de banorna...och det gör jag inte! Inte vanligtvis, bara idag...det är min thinking day idag...så det är okej.
The same girl?
Ordning och reda?
Nej, om jag har det där testet som senaste inlägg länge till så kommer folk ju trycka på 'bakåt'-knappen illa kvickt...Jag får helt enkelt ta mig i kragen och prata litegrann.
Vem är jag idag? Vad är jag idag? Jag är trött efter gårdagens äventyr som pågick till halv sex (!) på morgonen, jag längtar till finalbanketten imorgon, jag är lättad över att nollningen strax är schlut, jag är glad i magen för att jag alldeles för en stund sen fick en härlig, lång kram av min pappa, jag är lite fundersam över my fling thing, jag är hungrig eftersom dagens intag endast bestått av följande: 2 dl ärtsoppa, en tunnbrödmacka, ett plommon, ett kycklingben...och lite vatten. Låt mig gissa...inte okej? Min nya grej är att 'visst, måhända är jag varken hel eller ren, men kul har jag och magkänslan är ljuv'.
Första riktiga skolveckan är avklarad och jag tycker den gick riktigt hyfsat. Grupparbetet gick bra, de starka viljorna till trots (det finns grupper som har det värre, tro mig!) och jag fick bara positiv feedback av mina kamrater. Vi hade i uppgift att studera Brottsbalken 4 kap 4a§ 2st. Lagrummet tar upp den brottsliga gärningen grov kvinnofridskränkning (vet inte hur många gånger jag skrivit det ordet - de orden?- den här veckan...) Det var en väldigt intressant paragraf och jag hade kunnat utreda den i alla evighet. Tyvärr hade vi på fem personer endast tio minuter på oss att redogöra för vilka rättskällor vi funnit bakom lagrummet (förarbeten, praxis, doktrin...) och vilka aspekter vi fan intressanta när man skulle tolka lagtexten. Låter det flummigt? Nåväl, glädj er åt att jag redan nu känner att jag snappat upp där jag var när jag slutade skolan och känner mig ganska säker på vad det är jag snackar om...med andra ord - jag har inte ångrat mig än! Och det är ju bra?
'Elvis' av Tony Cronstam
- Har du fisit?
- Jag åberopar 5:e tillägget!
- Vadå '5:e tillägget'? Vad betyder det?
- Att man inte behöver svara på frågot som kan skada en.
- ... Svaret är ändå oväsentligt. Bevisen är överhängande.
(Torrt skämt, jag vet...)
Vem är jag idag? Vad är jag idag? Jag är trött efter gårdagens äventyr som pågick till halv sex (!) på morgonen, jag längtar till finalbanketten imorgon, jag är lättad över att nollningen strax är schlut, jag är glad i magen för att jag alldeles för en stund sen fick en härlig, lång kram av min pappa, jag är lite fundersam över my fling thing, jag är hungrig eftersom dagens intag endast bestått av följande: 2 dl ärtsoppa, en tunnbrödmacka, ett plommon, ett kycklingben...och lite vatten. Låt mig gissa...inte okej? Min nya grej är att 'visst, måhända är jag varken hel eller ren, men kul har jag och magkänslan är ljuv'.
Första riktiga skolveckan är avklarad och jag tycker den gick riktigt hyfsat. Grupparbetet gick bra, de starka viljorna till trots (det finns grupper som har det värre, tro mig!) och jag fick bara positiv feedback av mina kamrater. Vi hade i uppgift att studera Brottsbalken 4 kap 4a§ 2st. Lagrummet tar upp den brottsliga gärningen grov kvinnofridskränkning (vet inte hur många gånger jag skrivit det ordet - de orden?- den här veckan...) Det var en väldigt intressant paragraf och jag hade kunnat utreda den i alla evighet. Tyvärr hade vi på fem personer endast tio minuter på oss att redogöra för vilka rättskällor vi funnit bakom lagrummet (förarbeten, praxis, doktrin...) och vilka aspekter vi fan intressanta när man skulle tolka lagtexten. Låter det flummigt? Nåväl, glädj er åt att jag redan nu känner att jag snappat upp där jag var när jag slutade skolan och känner mig ganska säker på vad det är jag snackar om...med andra ord - jag har inte ångrat mig än! Och det är ju bra?
'Elvis' av Tony Cronstam
- Har du fisit?
- Jag åberopar 5:e tillägget!
- Vadå '5:e tillägget'? Vad betyder det?
- Att man inte behöver svara på frågot som kan skada en.
- ... Svaret är ändå oväsentligt. Bevisen är överhängande.
(Torrt skämt, jag vet...)