explicit

Det är inte lätt att hinna allt man vill när man inte minns vad det var man skulle göra...

Jag är inte och har aldrig varit speciellt bra på att ta komplimanger, men häromdagen kom jag kanske ett steg närmare lösningen på mitt mysterium...Jag gick med stora tunga väskan på axeln bort mot Vasaplatsen sen jag precis missat 761:an som jag så lämpligt valt att skynda mig till. Väskan var tung på riktigt och jag var allmänt irriterad. Jag tittar upp och får väja för killen som kommer från andra hållet och i samma ögonblick som vi kommer upp jämsides gör han en ansats och sticker fram huvudet rakt i fejan på mig. Han stirrade lite med ögonen och åstadkom något som jag tror han ville efterlikna ett smackande.
Ett sätt att visa uppskattning? It beats me. Jag tyckte bara att det var allmänt obehagligt att han fick för sig att bryta sig in i min allmänt irriterade personliga sfär. Jag visade hursom inget ömsesidgt intresse utan smög obemärkt vidare på min vandring mot buss 19 (som jag för övrigt inte valde att vänta på i 24 minuter sen...kan tänkas lite störande att jag inte gick till Valand på en gång...)
Händelsen var väl knappast uppseendeväckande och skulle nog inte ifrågasättas vidare i något sammanhang alls. Det var snarare en sån där grej som tyst accepteras med hänsyn till alla andra betydligt jävligare saker som händer i världen. "Lite ska man väl tåla" som det så fint heter. Och nog tålde jag det. Jag har vart med om värre saker än så. Men det jäkliga är väl just att man inte reagerar på det längre. Verkligheten är så hård att man helt enkelt får leva med diverse destruktiva beteenden hos folk. Jag är tacksam för att hans mamma åtminstone lärt honom att man inte klämmer på någon hur som helst (inte ens när man är onykter!), vilket den där riiktigt creepy typen på Söder uppenbarligen inte uppfattat. Med sin whiskeyröst - i dubbel bemärkelse - viskade han hest i mitt öra: "Du har snygg rumpa". Well oh, thanks! Jag hade god lust att fråga vad som fick honom att tro att jag ville höra det från honom av alla människor omkring mig. "Vad faan?!" som vissa mindre reserverade unga damer säger när någon går över gränsen. Som man ska göra, bara för att markera. 
Att i efterhand skriva sin bikt på en blogg som har max 7 läsare i månaden kanske inte innebär that much of a statement i sammahanget, men det är så jag funkar. 
För att komma tillbaka tilll det jag skulle säga: Jag skyller helt enkelt min lack of ability att ta emot komplimanger på alla dem som utnyttjar sin yttrandefrihet på ovanstående sätt. De gör det för att själva känna sig lite häftiga och med en minimal förhoppning att tjejen kanske desutom nappar på anspelningen. De gör det för att de inte kan hejda sig själva. Om man är måttligt begåvad vet man att ett nyp i baken eller ett stadigt grepp om en främmande tutte inte vanligen resulterar i någon bra utgång. So tell me, om jag nu är ute och cyklar...varför gör man så? Varför gör män så? Och måhända oblyga kvinnor också?
Jag kanske har en överdriven respekt för människokroppen, och andras i synnerhet, men man kan väl åtminstone fråga först?