explicit

I never loved nobody fully
Always one foot on the ground
And by protecting my heart truly
I got lost in the sounds
I hear in my mind
All of these voices
I hear in my mind all these words
I hear in my mind all this music

And it breaks my heart
And it breaks my heart
And it breaks my heart
when it breaks my heart

Suppose I never, ever met you
Suppose we never fell in love
Suppose I never, ever let you kiss me so sweet and so soft
Suppose I never, ever saw you
Suppose you never, ever called
Suppose I kept on singing love songs just to break my own fall
Just to break my fall
Just to break my fall
Just to break my fall
Break my fall
Break my fall

All my friends say that of course it's gonna get better
Gonna get better
Better better better better better better better

I never loved nobody fully
Always one foot on the ground
And by protecting my heart truly
I got lost
In the sounds
I hear in my mind
All these voices
I hear in my mind all these words
I hear in my mind
All of this music
And it breaks my heart
And It breaks my heart

I hear in my mind
All of these voices
I hear in my mind all these words
I hear in my mind
All of this music

And it breaks my heart
And it breaks my heart
and It Breaks my Heart
when it Breaks my heart
but it breaks my heart
when it breaks my heart
breaks my heart
and it breaks my heart
and it breaks my heart
and it breaks my heart
and it breaks my heart

Because of all the words I didn´t say. . .

Tjae, nu sitter man här igen. Och hypertänker. Jag tycker det är rätt skönt att jag har ett 'syndrom' att skylla på. Fast äsch, så illa däran är jag ju inte. I´m going around in circles, så att säga. Jag är fast i ett tänk där jag ser problem istället för lösningar. Raka motsatsen till vad jag vet att jag BORDE göra. Jobbigt läge. Ibland hjälper det inte att vara medveten om sitt problem. Även om man lyckas se det 'från ett större perspektiv' så står man där med handen i kakburken. Eller vad man säger. Man måste vilja också. Verkligen vilja. Ha ett go i sig som ingen person eller situation kan skrämma bort. Och det har inte jag. Vilket jag är väl medveten om. Jag vill helt enkelt inte tillräckligt mycket. Så avvakta lite. 

                                                                

. . .you´re all somehow so very far away

Det är konstigt vad mycket ångest det får plats i en och samma person. Ibland finns det inga gränser för vad man skulle kunna göra för att kunna gå tillbaka och göra saker ogjort. En god vän till mig uttryckte mitt stora dilemma med några få ord, ett par ord som fastnade. "Du kan allt utom killar, Karin."

'Oj, vad sant!', tänkte jag. Och vad dum jag känner mig varje gång jag tänker på det. Det visar ju hur genomskinlig jag är. Alla försvarsmekanismer jag sysslar med för att undvara omvärlden från att se mitt riktiga jag är ju uppenbarligen helt värdelösa. Helt jävla värdelösa. Är det något jag ska skratta eller gråta för? Kanske BORDE jag rent av känna lättnad. Men det raserar ju hela min förvirrade plan för att se till att de runt omkring mig ska tycka om mig.

Jag vet vad jag borde göra. Jag ser ofta orsaker till att inte göra saker redan innan jag gör dem. (Eftersom jag lider av tillståndet 'hypertänkande' - and believe me, I´m working on it...) Och ändå slutar det med att jag gör dem i alla fall. 'Varför?' kan man fråga sig. Och den frågan har jag fått många gånger. Kanske främst av mig själv. Och där går jag bet. Klara svar är liksom inte riktigt min grej. 'Ehm..jaa..uhm...'

Förklaringen finns där, men den är dold för mig som så väl behöver få ett ansikte på anledningen till att jag urholkar förtroendet för mig själv. Det är kanske ungefär samma sak som att ha något att skylla på?

Jag som är så 'medveten'...va? Ska det vara så svårt? Om jag ska generalisera och ifrågasätta 'allt utom killar'-resonemanget så kan jag ju kontra med att jag är rätt kass i mitt förhållande till väninnor också. Jag lyckas ställa till det för dem. Hur ska de kunna lita på mig när jag inte gör det själv? Kanske flippar jag ut helt här i min brainstorming, men visst fan måste det finnas en anledning? Eller flera. Gärna flera, då jag välja lite efter situation. Lämpligt.

'- Du måste vara stark!
- Jo, jag vet...men jag är inte det!'

Förlåt, Suzie. It doesn´t matter what you say - I´m an arse! Och att jag 'inte ville', det gör väl hela saken mycket värre?


Fridens!

Har bokat resan till Milano! *sing halleluja* Det såg mörkt ut där ett tag, men med ett andra perspektiv och lite helhetsbild så blev det bra tillslut. Jag är nöjd. Det här fixar jag. Det här gör jag för mig själv.