Say it right
Det är konstigt vad mycket ångest det får plats i en och samma person. Ibland finns det inga gränser för vad man skulle kunna göra för att kunna gå tillbaka och göra saker ogjort. En god vän till mig uttryckte mitt stora dilemma med några få ord, ett par ord som fastnade. "Du kan allt utom killar, Karin."
'Oj, vad sant!', tänkte jag. Och vad dum jag känner mig varje gång jag tänker på det. Det visar ju hur genomskinlig jag är. Alla försvarsmekanismer jag sysslar med för att undvara omvärlden från att se mitt riktiga jag är ju uppenbarligen helt värdelösa. Helt jävla värdelösa. Är det något jag ska skratta eller gråta för? Kanske BORDE jag rent av känna lättnad. Men det raserar ju hela min förvirrade plan för att se till att de runt omkring mig ska tycka om mig.
Jag vet vad jag borde göra. Jag ser ofta orsaker till att inte göra saker redan innan jag gör dem. (Eftersom jag lider av tillståndet 'hypertänkande' - and believe me, I´m working on it...) Och ändå slutar det med att jag gör dem i alla fall. 'Varför?' kan man fråga sig. Och den frågan har jag fått många gånger. Kanske främst av mig själv. Och där går jag bet. Klara svar är liksom inte riktigt min grej. 'Ehm..jaa..uhm...'
Förklaringen finns där, men den är dold för mig som så väl behöver få ett ansikte på anledningen till att jag urholkar förtroendet för mig själv. Det är kanske ungefär samma sak som att ha något att skylla på?
Jag som är så 'medveten'...va? Ska det vara så svårt? Om jag ska generalisera och ifrågasätta 'allt utom killar'-resonemanget så kan jag ju kontra med att jag är rätt kass i mitt förhållande till väninnor också. Jag lyckas ställa till det för dem. Hur ska de kunna lita på mig när jag inte gör det själv? Kanske flippar jag ut helt här i min brainstorming, men visst fan måste det finnas en anledning? Eller flera. Gärna flera, då jag välja lite efter situation. Lämpligt.
'- Du måste vara stark!
- Jo, jag vet...men jag är inte det!'
Förlåt, Suzie. It doesn´t matter what you say - I´m an arse! Och att jag 'inte ville', det gör väl hela saken mycket värre?
Fridens!
'Oj, vad sant!', tänkte jag. Och vad dum jag känner mig varje gång jag tänker på det. Det visar ju hur genomskinlig jag är. Alla försvarsmekanismer jag sysslar med för att undvara omvärlden från att se mitt riktiga jag är ju uppenbarligen helt värdelösa. Helt jävla värdelösa. Är det något jag ska skratta eller gråta för? Kanske BORDE jag rent av känna lättnad. Men det raserar ju hela min förvirrade plan för att se till att de runt omkring mig ska tycka om mig.
Jag vet vad jag borde göra. Jag ser ofta orsaker till att inte göra saker redan innan jag gör dem. (Eftersom jag lider av tillståndet 'hypertänkande' - and believe me, I´m working on it...) Och ändå slutar det med att jag gör dem i alla fall. 'Varför?' kan man fråga sig. Och den frågan har jag fått många gånger. Kanske främst av mig själv. Och där går jag bet. Klara svar är liksom inte riktigt min grej. 'Ehm..jaa..uhm...'
Förklaringen finns där, men den är dold för mig som så väl behöver få ett ansikte på anledningen till att jag urholkar förtroendet för mig själv. Det är kanske ungefär samma sak som att ha något att skylla på?
Jag som är så 'medveten'...va? Ska det vara så svårt? Om jag ska generalisera och ifrågasätta 'allt utom killar'-resonemanget så kan jag ju kontra med att jag är rätt kass i mitt förhållande till väninnor också. Jag lyckas ställa till det för dem. Hur ska de kunna lita på mig när jag inte gör det själv? Kanske flippar jag ut helt här i min brainstorming, men visst fan måste det finnas en anledning? Eller flera. Gärna flera, då jag välja lite efter situation. Lämpligt.
'- Du måste vara stark!
- Jo, jag vet...men jag är inte det!'
Förlåt, Suzie. It doesn´t matter what you say - I´m an arse! Och att jag 'inte ville', det gör väl hela saken mycket värre?
Fridens!
Kommentarer
Postat av: Imreanna
Hello! Very interesting and professional site.
Postat av: Juliusalise
Cool site ... I like it :)
Trackback