explicit

Jag anser faktiskt att hon har anledning att vara rädd, hon kände ju honom inte och han hade mkt väl kunnat våldta henne...med tanke på att antalet våldtäckter ökar så ökar även chansen att killen hade kunnat vara en våldtäcktsman

Dedär med män som sexuellt styrda varelser ligger det nog en del i, som man har man ett större sexuellt begär tror jag...dock anser jag att det lägsta en man kan sjunka till är våldtäckt, att överhuvudtaget ha sex med ngn som säger eller inte kan säga nej är sjukt...bristen på den kontrollen är sjukligt anser jag...kryper ju även det ner i åldrarna, till och med 17 åriga killar ger sig på utslagna 16 åriga tjejer...förjävligt...
till sist kan jag rekomendera en bok som heter Jenny av jonas gardell...det är en del av en serie men det är en mkt bra bok om just det här ämnet

Tack Ankan! Nu fick jag anledning att tjöta vidare om min hjärtefråga...

Hon har all anledning att vara rädd, men frågan är om hon verkligen ska behöva det. När man skyller på det ökade våldet i samhället och stannar där, utan att ge ett förslag på hur vi kan ändra verkligheten, så accepterar man det. Våga istället fråga varför det är som det är, och vad man kan göra åt det.
   Det låter klyschigt när psykologer och skolsköterskor uttrycker sig upprört om att killar kallar tjejerna för horor och att unga människor har brist på respekt, men allt börjar någonstans. De som våldtar är i regel inte i grunden sjuka människor som har ett okontrollerat snedvridet sexuellt behov, det är helt vanliga människor som mår väldigt dåligt. Jag menar att en dålig barndom eller ett hämmat sexliv ALDRIG får stå som ensam förklaring till ett brott som våldtäkt. Det finns gott om exempel på individer som har haft det för jävligt själva - utan att de för den sakens skull tagit sitt helvete och gjort det till någon annans. Hur? Inre styrka, hopp och hjälp från andra.

Våldet ökar, men om antalet våldtäkter gjort detsamma är faktiskt svårt att säga. Det man ser är att antalet anmälningar ökat under de senaste åren, vilket snarast tyder på att fler personer känner sig trygga med att gå in i en sådan process. Och det är ingen lätt sak.
   Jag beundrar de tjejerna något otroligt. Det krävs sanslöst mycket mod. En söndertarasad individ möter sin gärningsman igen. Den människan som tagit ifrån henne så mycket. Om inte allt. Han som inte tycks ha någon respekt för en annan människas liv och vilja över huvud taget. Varifrån kommer det modet? Är det kanske ren och skär ilska?  Det är nog så att de väldigt sällan står där helt ensamma. Stödet utifrån är avgörande. 

Polisens och domstolens bemötande också är oerhört viktigt. Någon gång hört talas om att våldtäktsoffer beskriver domstolsprocessen som att "de blir våldtagna en gång till"? Det är ingen slump. Hon ligger än en gång i underläge, i ett grepp som är svårt att ta sig ur. Han är starkare. Hon måste bevisa att han faktiskt gjort det hon påstår. Och de som bestämmer vilken verklighet som är korrekt måste agera med skepsis. Medlidande räcker inte i domstolen.

Det vi inte får glömma är att, den styrka som krävs för att våga ställa någon till svars är en styrka som inte bara kommer inifrån henne själv. Vi måste visa vårt stöd, vi måste visa att vi inte blundar. Det är det så många andra som gör ändå. Våga istället ifrågasätta dem.

Om man inte sett det själv så finns det inte? Min logik säger mig att det inte är så. Det borde faktiskt vara rätt uppenbart för de flesta.