explicit

Vad är det som får folk att tro att man vill höra att man ser ut som ett vandranade skelett? Det måste ha något att göra med de sjuka skönhetsideal Hollywood har förgiftat våra hjärnor med...Det är inte som att jag säger till en kompis att 'Shit, vad tjock du har blivit!' om hon lagt på sig något kilo eller två...(Kanske borde jag gratulera henne!) Jag kommenterar inte andras fula tänder eller kluvna hårtoppar, knappast vissa individers irriterande personligheter heller...När det däremot kommer till avsaknad av fett kan man däremot slänga ur sig vad som helst.
Visst måste det vara så att man tror att personen ifråga tycker om att vara spinkig och vill höra det minst ett par gånger om dagen? Problemet är väl att de som faktiskt är så smala som de lyckliga hemmafruarna (förlåt-desperata!) kanske tvärtemot många gånger i livet kämpat för att gå UPP i vikt en aning. På samma sätt som en kraftigt överviktig utan sin vilja inte kommer upp ur sängen för att hon eller han inte kan lyfta sina kilon med den hårt belamrade ryggraden, tappar man lätt lusten om man som smal inte orkar bära hem matkassen från affären eller inte får iväg bollen mer än ett par meter på gymnastiken. Eller varför inte jämföra de två ytterligheterna i omklädningsrummet. Att inte få på sig storlek 44 vs. att se ut som en tolvåring i mammas kläder när man provar den 'lilla svarta'. Inget av det är väl speciellt självförtroendehöjande...

Idealbilden som överjaget skapat sig är en illusion. Det måste vi komma ihåg. Alla måste komma ihåg det. När vi står framför spegeln, när vi jämför våra kurvor med den som står bredvid, när vi känner oss underlägsna i en konversation, när vi med en klump i halsen och svetten lackande i pannan står framför en grupp människor och ska prata om det senaste projektet på jobbet men inte kan sluta tänka på hur många av dem som stirrar på den illa åtsittande blusen eller de bara något för trånga pressvecksbyxorna som smiter åt de bara något för breda låren...'Pratar jag konstigt? Sa jag fel nu?'

Ingen är perfekt och idealbilden är just ett ideal. Lika mycket som budgeten faktiskt bara ska visa hur man bäst BÖR placera pengarna, inte själva utgången efter verksamhetsåret. Ett hjälpmedel, något att sikta mot - inte nödvändigtvis något att uppnå. Något som bara ska ta upp tanken om skillnaden och likheten mellan tanke och verklighet. Det är mellanrummet som är viktigt, inte ändarna. I ändarna står 'det onda' och 'det goda', svart och vit, ying och yang, Gud och Djävulen om du så vill...Och visst har många provat sig på ytterligheterna - men hur bra brukar det sluta?

Kärlek!