explicit

Individualism. Ett modernt ord. Det här med att "alla är vi egentligen likadana" känns lite gammaldags, gör det inte? Folk säger det kanske inte, men man märker det på hur de talar till en, hur de beter sig mot andra, på jobbet och hemma. "Alla människor är lika mycket värda." Visst fan är det så. Men jag har inte mött en enda människa i hela mitt liv som levt efter det. Detta vackra, ouppnåeliga ideal. Om vi ändå...

Ambitionen finns där. Ambitionen att alla ska få chansen att leva drägligt. Trots att det finns så många frivilliga och godhjärtade, mänskliga människor i världen är vi inte där än. Och jag tycker att det känns så jävla hopplöst när andra motarbetar det mål som borde, BORDE vara gemensamt för oss alla.

Jag vill att alla ska vara likadana på det sättet att de åtminstone försöker stålsätta sig och se till att de gör allt i sin makt för att leva upp till idealet. 

Är man värd en chans, eller två eller tre? Jag tycker absolut att man oavsett vad har rätt till en andra chans. Men den chansen ska förvaltas så att man använder den till att bevisa motsatsen till den uppfattning folk fått om en första gången. Om man utnyttjar godheten hos andra till att förstöra för sig och andra igen, tycker jag att man gott kan få leva i lite pest och pina tills man kommer på andra tankar. Lyckas man med det, reconsider. Lyckas man inte får man klara sig så gott man kan själv. Även välgörenheten har en gräns.