explicit

Tiden går fort när man har roligt, rätt som det är har man gjort alla saker man gått och tänkt på och längat efter så länge. Det är svårt att leva i nuet när man har så mycket att längta efter. Bilderna i huvudet talar om hur det kommer se ut, vad man ska säga, vad de andra ska säga och man upplever redan innan känslan i magen av hur roligt man har och hur glad man är och hur snygg man är. Det strålar om en, och andra märker det. Och sen kommer då dagen då verkligheten gör entré. Det som är verkligt och det enda som egentligen existerat blir lite av en besvikelse, så annorlunda...De små konstpauserna som inte är absolut eufori, scenerna som klipps bort i den mentala filmen gör det hela plötsligt mer...mänskligt.

Dagdrömmar är fantastiskt, en välsignelse när tristessen smyger sig på. Men det är samtidigt en förbannelse varje gång man väcks ur sina fantasier och märker att det står en person framför sig som vill komma in i dialogen, en person som tar de där orden i sin mun som du själv censurerar bort, han trycker på knappen som det står "alternativt slut" på. Och allt blir plötsligt så tydligt, så fruktansvärt tydligt.